Ett år

Så har alltså ett år gått sedan denna blogg startade. Många sidospår och villospår och järnvägsspår senare, möter jag bloggen själv personifierad, en människa ihopkonstruerad av alla dessa blogginlägg jag under ett års tid skapat.

S.O.T.:Jaha, och var är alla ballonger och tårtor och annat som hör till en högtid som denna?
Bloggen personifierad: Dessa finns inte då du faktiskt började blogga innan den första februari, bara det att du bestämde dig för att ta bort alla inlägg som fick dig att framstå som en idiot, förutom några för sentimentala skäl, och några av dessa skrev du faktiskt redan i mitten av januari. Dessutom har du haft blogg innan. Så det så.
S.O.T.: Jag måste säga att du inte är en särskilt artig person. Nå, låt oss höra, vad har du för intressanta intervjufrågor att ställa?
Bloggen personifierad: Det finns inte så mycket intressant att säga för att du är inte en särskilt intressant person. Men okej. Som så många andra personer tvingade att intervjua får jag väl göra min plikt att ställa dig de pliktskyldiga frågorna: "hur har det känts"?
S.O.T.: Inte alls mycket.
Bloggen personifierad: "Hur har du utvecklats"?
S.O.T.: Inte alls mycket. Dock lämnade jag lite min juvenila och naivt barnsliga sida under förgående år, något som kanske märktes en aning på bloggen. Antar jag.
Bloggen personifierad: "Hur ser framtiden ut"?
S.O.T.: Inte alls mycket- jag förstår mig nog fortfarande inte mig på fenomenet bloggar. Men jag fortsätter. För jag gillar det. Och för att jag hoppas att jag en vacker dag ska kunna skriva storartat och himlastormande och intressant om viktiga företeelser och vackra stunder på samma blogg, och då kunna se tillbaka på min tid som skrivande sjuttonåring och konstatera hur mycket bättre jag trots allt blivit på att skriva.
Bloggen personifierad: Jaså, okej... Får jag gå tillbaka till det där stället i ditt huvud där alla andra fiktiva varelser du hittat på bor? Det börjar bli så tråkigt här. Och de paranoida trillingarna med storhetsvansinne du hittade på för ett antal år sen är så mycket trevligare att tala med än du.
S.O.T.: För all del.
Bloggen personifierad: Dåså.

Agnosticism.

Mina glasögon har gått mitt itu.

Jag vände mig om för snabbt i ett läge då jag var alldeles för blöt och för våldsam, och de gled av mig, flög ner på golvet och bara gick mitt itu.
Jag plockade upp dem och såg på dem. Jag vet att att jag har tappat tiotals gånger förut, från högre höjder och med ett våldsammare fall. Men det var nu som de valde att gå mitt itu (detta hände fredagen den trettonde. hade jag varit vidskeplig, hade jag trott att det hade något med saken att göra.) och lämna mig funktionshindrad (det är sant. människor med synfel utan åtgärd klassas som funktionshindrade).

Jag gick till skolan utan glasögon, för en gångs skull, med de trasiga i fickan. På väg till skolan insåg jag hur dåligt jag faktiskt såg.
Allt flöt ihop. Det fanns inget konkret alls. Inget man kunde definiera som helt eller eget. Marken jag gick på tycktes sjunka ner och sticka upp på vissa ställen. Människornas ansikten såg snedvridna ut, ögonen såg bara ut som svarta hål, näsan och munnen en bisarr klump.

Det är något oerhört skönt med att gå utan glasögon. Man behöver inte ta ställning till vad som dyker upp på vägen, man behöver inte ens försöka lista ut vad det är.
För det kan ju vara en buske, men det kan även vara någon form av bil. Man kan glida runt i en ovisshet, som svävandes över det konkreta. Det finns inget svar på något. Eller så många svar att det är nästintill omöjligt att bestämma vilket som är det rätta.

Och det är precis så jag ser mig som agnostiker. Som en människa utan glasögon. En relativt lycklig sådan.
Om än lite naiv.

Happy go lucky.

Denna morgon vaknade jag med en känsla av att någon slagit mig ansiktet med en kall, blöt fisk.

Jag inser att denna liknelse kan vara aningens missvisande, med tanke på att de allra flesta associerar kalla blöta fiskar (särskilt i ansiktet) som en mycket negativ sak.

Jag däremot, finner dem underhållande.

Kort sagt: när jag cyklade från jobbet och för femtonde gången i rad, funderades på att köpa sig en frukost på Wayne's (men ändrade sig för femtonde gången i rad med tanke på priserna och på grund av mitt snåla Småländska ursprung, för att vara fördomsfull), kände jag mig som en fulländad människa.

Kanske var det vädret. Kanske var det för att det är Way Out West om en vecka.

Hur som helst spenderade jag större delen av dagen med ett Amélie-leende på läpparna.

Även när jag stod och skulle hämta ut blommor till min praktikplats log jag. Och blommorna var en meter höga. Och när jag smällde jag till en dam i huvudet med dem. Och när jag vände mig om för att säga förlåt och smällde till henne igen. Och när jag vände mig om för att gå ut smällde jag till henne igen.

Även då log jag som Jultomten hög på LSD på Disneworld med en villig kvinna.

Och dagen gick i samma spår. Jag hoppade fram istället för att gå. Doppade händerna i fontänen för att svalka mig och tänkte inte på hur äckligt vattnet egentligen är. Log åt småfåglar. Såg en fjäril utan att direkt tänka på den som död, paralyserad med eter och uppspikad på en tavla.

Jag vet inte varför jag har varit så exeptionellt glad idag. Kanske var det för att jag kommit så nära ett unibrow jag kan.

Det blev inte så hett som jag hade tänkt mig, dock.

I drink your milk!

Efter några komplikationer har jag nu sett filmen Milk. Passande, med tanke på mitt speech häromnärdetnuvar.
(jag argumenterade mot homofobi. det stod mellan det och blyghet. jag valde homofobi med tanke på att jag skulle vara en dålig representant för de blyga överhuvudtaget.)

När jag såg Milk, filosoferade jag en stund, och nu ångrar jag nästan hur jag valde att argumentera.
Det känns som om jag hamnade i en dubbelmoral där jag sa att man måste respektera varandra vad man än tycker, men.
Jag har kommit på.
Ska man respektera någons åsikt, trots att den inte är respektfull? Ska jag respektera någon som säger att homosexuella är weirdoes?
De respekterar ju inte. Ska jag respektera?
Om jag inte gör det, går jag då emot det faktum att jag tror att respekt är, liksom, viktigast i världen?
Men om jag bara accepterar människor med respektlösa åsikter, var står jag då?

ÅH. VAD JOBBIGT DET BLEV.

Det-
det spelar ju ingen-
roll, vad man tror på, om man liksom tänker efter.

Om man tänker efter gör det inte en människa annorlunda om denna person så är kreationist, eskapist, liberalist, kommunist-
-eller en massa andra saker som slutar på -ist.
(så länge man respekterar!)

Galen är vad jag blir. Jag måste sluta skriva saker när jag är för trött att ens kolla ner på tangentbordet.

(förresten är min titel jättekulturell. Jag förväntar mig lite creds.)

Varg.

Det är klockan åtta en lördag, och jag bryter totalt mot principerna jag egentligen ska åta mig som sjuttonåring och kastar mig - efter en lång promenad, I might ad - framför en dokumentär på tvåan om vargar.
(Jag kan inte låta bli att vara lite stolt över detta. Jag väljer dokumentär framför förfest. Jag är officiellt en nörd.)

Under dokumentärens gång sitter jag mest och gör små förälskade fnitterljud så fort jag ser en varg (och även en korp, vilka jag också är fascinerad av) och måste ha min hund till hands att klappa och låtsas att hon är en varg.

Sen blir det bara sorgligt. En massa vargar dör, ingen vet hur eller varför. De bara dör. En varghund blir dödad av en varg.
Jag sitter och gör lyckliga ljud och gråter om vartannat.
De är så fiiina... åh, han dog. snyft.

Jag förstår faktiskt inte varför människor dödar varg. Jag kan självfallet förstå om fallet är så att en varg attackerar ens hund, och man bara... råkar ha en gevär till hands? ...då kan det väl vara inte så farligt att försvara sitt djur... eller?
Jag menar, vad ska man göra? Om en varg dyker upp och attackerar min egen hund... usch, jag kan inte ens tänka på det.

Förutom det förstår jag faktiskt inte tjuvjagandet på varg. De är bara som djur är. Djur attackerar andra djur. Sådana är de, så har de alltid varit.
Jag menar, det är ju omöjligtvis bara varg som kan tänkas attackera människors tamdjur.
Det är ju något fel eftersom människor i alla tider har förföljt vargen, tjuvskjutit den och förgiftat djurkadaver bara för att bli av med den.
Gör man så här mot andra djur?

Är det så att vargen är Sveriges mest förföljda, missförstådda djur, eller har bara vargjakten förstorats i media?

Jag menar, borde inte människor vara helt loco över rävar? Rävar dödar hönor och kaniner som vi människor sprejar ner myggor. Vargar dödar väl inte får och liknande så väldans ofta?

Well, I guess I will never know.
Jag tycker dock att vi ska vara rädda om vår varg och ta väl hand om den.
För att den är så awesome.

I min trevliga framtid ska jag forska om vargar. Och då ska jag kunna skriva något bättre om vargar än bara flummigt crap.