dog days are over...

När jag klev ut ur Brahesalen på min skola efter ett misslyckat paper 2 i matte hade jag redan tårar i ögonen. Och jag fullkomligt vältrade mig i beskyllningar gentemot mig själv och min omgivning till varför det gick som det gick. Jag lade mig på golvet hemma i lägenheten, stirrade upp i taket och tänkte: nu, nu har jag förstört allt.
Nä. Vänta lite nu. Stopp. Ett misslyckat prov kan omöjligtvis ha förstört något livsavgörande.

Jag tänker på det här med lycka och misslycka och jag tänker på hundar.
En underlig kombination kan tyckas, men jag har en poäng med det här.
Hundar beskrivs ofta som smutsiga, enfaldiga och dumma. Jag vill förklara dem som enkla. En hund är enkel. En hund blir överlycklig av att få en boll kastad till sig, en hund blir lycklig av att få lukta på gräs, en hund blir lycklig av att få ligga i sin husses/mattes knä och bli klappad bakom öronen.
En människa blir lycklig av trehundra högskolepoäng. En människa blir lycklig av en hög lön. En människa blir lycklig av den nyaste bilen av ett trendigt märke.

Förstår ni vart jag är på väg?

Den enkla glädjen som en hund upplever är dessutom långsiktig. Om det är något som inte fungerar, så är det kortsiktig glädje. Man kan kort bli glad av höga betyg, en hög lön och en ny mascara, men sedan tar det slut. Glädjen över att få vara där man älskar och med dem man älskar är däremot långsiktig, och det är den glädjen en hund upplever.

Angående mitt misslyckade matteprov, så är det en kortsiktig misslycka. Det går att rätta till. Hade jag däremot blivit så uppslupen i min kamp att få extremt höga betyg för att få galet höga högskoleprov för att få hög lön och så vidare i all oändlighet till den grad att jag försummat den enkla glädjen, då hade misslyckan aldrig slutat.

Nu är IB över, och nu ska jag hänge mig åt den långsiktiga riktiga lyckan. Den som kommer när man gör saker såsom spenderar tid med dem man tycker om, går en sväng utomhus, tar en simtur i en sjö, läser en bok, doftar på en ört, och så vidare.
Den kortsiktiga lyckan skapad av prestationspress ("hej jag har 240 högskolepoäng vem är du?") och materialism (MÅSTE bara ha en stor fet moped), den lämnar jag bakom mig.

Agnosticism.

Mina glasögon har gått mitt itu.

Jag vände mig om för snabbt i ett läge då jag var alldeles för blöt och för våldsam, och de gled av mig, flög ner på golvet och bara gick mitt itu.
Jag plockade upp dem och såg på dem. Jag vet att att jag har tappat tiotals gånger förut, från högre höjder och med ett våldsammare fall. Men det var nu som de valde att gå mitt itu (detta hände fredagen den trettonde. hade jag varit vidskeplig, hade jag trott att det hade något med saken att göra.) och lämna mig funktionshindrad (det är sant. människor med synfel utan åtgärd klassas som funktionshindrade).

Jag gick till skolan utan glasögon, för en gångs skull, med de trasiga i fickan. På väg till skolan insåg jag hur dåligt jag faktiskt såg.
Allt flöt ihop. Det fanns inget konkret alls. Inget man kunde definiera som helt eller eget. Marken jag gick på tycktes sjunka ner och sticka upp på vissa ställen. Människornas ansikten såg snedvridna ut, ögonen såg bara ut som svarta hål, näsan och munnen en bisarr klump.

Det är något oerhört skönt med att gå utan glasögon. Man behöver inte ta ställning till vad som dyker upp på vägen, man behöver inte ens försöka lista ut vad det är.
För det kan ju vara en buske, men det kan även vara någon form av bil. Man kan glida runt i en ovisshet, som svävandes över det konkreta. Det finns inget svar på något. Eller så många svar att det är nästintill omöjligt att bestämma vilket som är det rätta.

Och det är precis så jag ser mig som agnostiker. Som en människa utan glasögon. En relativt lycklig sådan.
Om än lite naiv.