Moment 22, med fler.

Det sorgliga är att när min svensklärare visade tecken på att Moment 22 inte var helt och hållet läsvärd, tappade jag lite av mitt intresse för den. Men inte desto mindre tänker jag läsa den.
Jag tänker nu preliminärt göra upp en lista på böcker jag har för avsikt att läsa detta jullov:

- Moment 22. För att det är obligatoriskt att ha läst den. Om jag för ett år sedan läst vad jag just skrev, hade jag velat slå mig själv i ansiktet och skrika: "NEJ! DU KAN INTE HA BLIVIT EN AV DEM!" Men jo, det har jag väl...
... tror jag.
- A streetcar named desire. Till engelskakursen, men även för att den låter hiskeligt intressant. Hiskeligt är ett bra ord.
- Mörkrets Hjärta. Till svenskakursen, men även för att den utspelar sig i Ukraina. Jag inser att det är svårt att förstå min passion till Ukraina. Jag hade tänkt att skriva något efter föregående mening, men det räcker nog så för idag.
- I have a bed made of buttermilk pancakes. Bara för titeln. Och för att författaren till den boken skrev de böcker jag läste när jag var femton, som jag ansåg "räddade mitt liv". Nu var jag inte särskitl beundransvärt smart vid femton, men som sagt, titeln.
- Hundra år av ensamhet. För att jag vill bejaka den spanska kulturen. Min avsikt är ju trots allt att tala flytande spanska en vacker dag.
Som jag hörde en gång, är spanska det perfekta språket för en revolution. En revolution skulle jag nog uppskatta att delta i.



Mer böcker än detta kan tillkomma om jag får några boktips (?) eller om jag får fler böcker i julpresent.
Hittills vet jag inte hur jag ska hinna läsa alla dessa böcker och samtidigt hinna plugga och utsätta mig för sociala tillställningar. Lika bra att jag börjar nu.
Och med de orden avslutar jag dagens blogginlägg.

HAHAHA, vi förstörde hoppet och drömmarna för en hel generation falska romantiker.

Den bästa låttexten någonsin i världshistorien (irrelevanta, överdrivna glorifieringar är vad som gäller!):


And whether it's because of the number
of hours spent laid face down on my bed listening to white noise,
or, well, obviously it's not,
I somehow manage to translate them from Braille

The trails on your skin spoke more to me than
the reams and reams of the half finished novels
you'd leave lying around all over the place
And every quotation that'd dribbled
from your mouth like a final, fatal livejournal entry
I know
I am wrong
I am sorry

vänd dig om.

When Im away do you think of me
or is it only when Im present
on the cliff I lay my head down
now where the sun is
How is Charles
I havent heard from him for a long long time
A thousand years seem to pass
So quickly




en del av texten i operan Tomorrow in a year. som jag nu måste se. på något sätt.

Jag börjar misstänka att jag blivit lite överambitiös när det kommer till konserter och festivaler. Men som jag aldrig hört någon säga, lite överambitiösitet (som inte ens är ett ord) har aldrig skadat någon.
Hittills.

tusen år tycks gå så snabbt

Hur gärna jag skulle vilja befinna mig på The Knifes opera Tomorrow in a Year just nu:

obeskrivligt.

Gevalia 03.30

Liknandet mellan mig och Filifjonkan är alltså slående. Hon är varelsen som bvlir hysterisk över småsaker, förutspår katastrofer i det lugna och det trankila.

Nu är vi kanske inte så lika att jag fyller mitt hem med onödiga ting, men ------
Ibland får jag en bestämd känsla av att vara kvävd. Det behöver inte ens grundas av någon konkret tanke eller händelse, det bara finns där.
Då kan det passa sig att gå en stund.

Jag fann det passande att vandra runt i ett vandrarhem runt klockan två-tre på natten, sökandes efter någon liten essens någonstans av vad som skulle kunna definiera vem, vad, var jag är och vem, vad, var jag vill.
Där gick jag alltså runt och letade. Det var inte så mycket jag fann som skulle kunna förefalla som intressant, snarare motsatsen.
Jag såg mig i de offentliga toaletternas alla speglar (jag såg i princip precis likadan ut i alla spegelbilder), tog en bit av toaletternas papper och knycklade ihop dem, blåste dammet av en orange lampa och sökte bland böcker vars öde blev att bli utplacerade i ett mycket litet vandrarhem i Göteborg som utfyllnad i en stor, maläten bokhylla.

Jag sörjde en kort stund över författarna vars böcker bara fick hamna på sådana ställen som dessa. I och för sig, kunde jag sedan konstatera, var det minsann avsevärt bättre att få sin bok hamnad någonstans, om än bara i ett litet vandrarhem, än att aldrig få den placerad någonstans överhuvudtaget.
Efter ett tag bestämde jag mig slutligen för att sova, och återigen hade jag drömmar som bara kan beskrivas med ordet: "kufiska."



Vad det än var jag letade efter, var det något som inte kunde finnas på det där vandrarhemmet en sen natt/tidig morgon i december.
Däremot hittade jag en burk halvfylld med gammalt kaffepulver. Det borde göra vem som helst lite, om än bara lite, lite gladare än innan.
Bara lite.

Kvinnan i mitt liv.

Detta stycket av en film jag i stort sett sov igenom är alltså fantastiskt, himlastormande, storslaget, underbart, sanningsenligt, fiktivt, realistiskt, grundläggande, spontant, uppväckande, nedslående, upplysande, renande, njutbart, massivt, förförande, och flera andra adjektiv.

Och allt på grund av Zooey Deschanel.

Skrivande

Idag funderade jag på, eftersom jag hade så mycket tid över (ännu en ironi, då en IB-elev aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, adlig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, adlrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig har någon tid över) huruvida genuint skrivande är simplicitet, att inte gömma sig bakom abstrakta liknelser eller tjusiga omformuleringar, eller ifall det är dessa liknelser och omformuleringar och strukturändringar som gör vårt skrivande unikt?

Jag hade någon form av slutsats på min fråga, men denna glömde jag bort då jag slentrianmässigt skrev ordet "aldrig" trehundratretton gånger.

Nattens Konstaterande II

Att vara flummig och naiv är underskattat. Är jag sofistikerad nu? Kan jag bete mig som folk? Kan någon bete sig som folk? Vill vi bete oss som folk? Hur kommer det sig att jag har ätit kött i sjutton år? Var jag mer flummig, naiv och kufisk innan? Vad hände med det hela? Kan jag ta tillbaks det om jag vill? Vill jag ta tillbaks det? Ju längre bort man kommer från det surrealistiska, det så kallat flummiga, det naiva och det kufiska, desto närmare kommer man---DENBITTRAVERKLIGHETEN. Som jag gillade världen utan glasögon. Som jag gillade att vara obegriplig och irriterande. Som jag föraktar det nu. Som jag ogillar repeterande språk. Som jag undrar ifall man kan använda "som jag" så extremt mycket utan att få det att låta påklistrat och som en kliande hinna över ett öppet sår som man vill riva bort. Som jag ogillar liknelser, särskilt mina egna, särskilt de irrelevanta. Mina ögon blundar, mina fingrar skriver. Det klickar från ett tangentbord någonstans långt borta där jag inte befinner mig, för jag är inte vaken, jag ligger inte i min säng med en dator på mig, jag är inte hemma, det finns inga hem. Det är bara en illusion, allt är illusion, och jag är en illusion av en illusion av ännu en illusion.

Det blir inte mycket sämre än såhär, tyvärr inte särskilt mycket bättre heller.

Morgonens Konstaterande.

Jag hade för mig att jag skrev något storslaget och vackert i mitt anteckningsblock, där jag satt och fördrev min tid med fantastisk musik, ett brinnande intresse och ett brinnande stearinljus.
När jag på morgonen klev upp ur min säng för att se vad det skulle kunna vara jag skrev igårnatt när jag var för trött för att tänka och lät mitt undermedvetna styra vilka ord som skulle kunna tänkas hamna på mitt papper, blev jag besviken. Vad jag fann var:

1. "En gång drömde jag att Mike Oldfield reducerades till tre hundar. Jag sprang efter dem, trillade. Min själ läckte ut på gatan. Den fick ligga där medan jag traskade vidare i livet. Precis Som Kapitalism! (...)"

2. "(...)Vad fint det skulle kunna vara ifall jag skulle kunna sluta drömma om ruttet kött, eller kött i övrigt, eller slakten kanske, det känns som en onödig sak att drömma om, för att inte tala om onödig, jag är faktiskt vegetarian, ja, och jag tänker bli militant vegetarian, och döma alla som äter kött, men jag skulle hata om någon annan gjorde det, men alla gör precis vad de hatar att andra gör, för alla är ganska dum i huvudet, jag tror att jag skriver för långa meningar, är jag medveten om vad jag skriver, jag börjar, överanvända kommatecken, men, det är ju trevligt, eller, mest irriterande, jag skulle välja att inte, vara irriterande, men vad kan man göra, åt det, egentligen, och det var en fråga, och inte, ett påstående, men frågetecken, är överskattade."

"Hahaha! Jag kommer inte komma ihåg vad jag skrivit imorgon. Sovakanske? Klockan är fem. Jag känner mig salongsberusad, eller kanske riktigt berusad, eller kanske på gränsen till medvetslös, eller kanske bakfull. Eller allt på samma gång."



Jag vill bryta med mitt undermedvetna, eller kanske inse att något sådant inte existerar.
Skulle mitt undermedvetna vara en person skulle det vara en förvirrad fjortonåring med något form av syndrom som gör henne... flummig.
Mitt undermedvetna borde vara något lite mer makabert. Som en märklig liten Moldavier med mustasch och en penna bakom örat.

Nattens Konstaterande.

Klockan fyra på morgonen vill jag påpeka är en fantastisk tidpunkt att sitta och lyssna på Lykke Li och Mike Oldfield, och skriva spännande saker i ett litet anteckningsblock från högstadietiden.