att vara blyg

Vi är de som inte syns eller hörs så mycket. Vi är de som inte gärna talar alltför mycket med personer vi inte känner, men ofta vill lära känna mycket folk ändå. Vi är de som ofta blir missförstådda och förbisedda. Men jag vill påstå att vi även är de som har större tendens att lyssna och mindre tendens till att agera påklistrat. Bara för att vi är introverta betyder inte det att vi är instängda. Tvärtom tror jag att de flesta blyga är rätt öppna mot andra, när de väl själva låtit sig öppnas.

Det är inte lätt att vara blyg. När jag var som blygast fann jag det som att konstant ha som ett slags osynligt nät runt mig som hindrade mig att nå fram till andra. Steg för steg lyckades jag dock trassla mig ur det nätet, men blygheten består. Inte för att jag ogillar den. Tvärtom.
Det är ganska trevligt att vara blyg, när man väl kommit i underfund med att det kan vara en egenskap man kan göra till något ypperligt, istället för att förkasta den som ett socialt hinder.



Till sist vill jag dra en parallell mellan människor och musik. För jag har kommit fram till att det är lite samma sak där, de som är svåra att lära känna är till sist de som man blir mycket fäst vid. Exempel: The Knife hade jag svårt för i början. Jag tyckte mest att det var skrämmande och annorlunda. Efter att ha gett dem lite av min tid, dock, kom jag fram till att det var det bästa musikaliskt sen jag var tio år gammal och lyssnade på Mike Oldfield's Amarok.

Tack för mig.

julskinka

Bara så ni vet. Jag är jävligt cynisk egentligen. Mot en massa mänskliga beteenden. Nu tänker jag vara cynisk och elak under de minuterna det tar att skriva det här blogginlägget. Ni får ursäkta. Eller låta bli att läsa. Helt enkelt.

Detta tycks hända varje år.
Hela Sveriges befolkning blir upplysta, i tiden då julskinkorna griljeras som mest och fläskköttets konsumtion ökar med typ hundratio procent för att alla julbord ska göra profit, att grisarnas tillstånd är fullkomligt värdelöst i Sverige. Inget hö att böka i. Ingen naturlig miljö att växa upp i för kultingarna. Grisarna blir aggressiva och utvecklar aggressiva och kabbalistiska beteenden gentemot varandra (tio grisar på nio kvadratmeter i en smutsig bur - vem skulle inte bli lite instabil?).
Och befolkningen reagerar med: "Säg VAD? MENAR du att företag som enbart försöker tjäna asmycket pengar och producera så mycket kött som möjligt så att alla ska kunna äta gris tjugo gånger i veckan INTE behandlar sina djur bra?!"
Och så går man med i en massa facebook-stödgrupper och vägrar minsann att äta julskinka (utan äter kyckling istället, för det är "typ inte kött"). Om man inte bjuds på det. Eller om det inte redan finns. Liksom.

Resten av året ignorerar man hur grisarna mår - tills julkänslorna sätts igång igen och julskinkan och senapen plockas fram och ännu ett reportage visas på TV om hur grisarna mår. Då börjar karusellen igen. Fram med dåligt samvete, det passar så bra i julbelysningen, resten av året... njae. Vaddå djuren mår dåligt. Det där var ju LÄNGESEN ju.

Jisses Amalia, måste det vara en tid då det är extra uppenbart att man äter kött för att man ska bry sig om hur djuren mår? Jag är så cyniskt inställd till alla dessa reportage om hur grisarna mår som plockas fram runt jul. Det måste ändå vara uppenbart att djurhållningen - även i ett land där man tror att den är bra - är ganska dålig året runt.
Eller?



PS, Jag köpte en vegetarisk julskinka igår. Den ser lite skum ut. Vakuumförpackad och alldeles rosa. Brukar inte köpa mycket vegetariska "köttprodukter" - som soyakorv, soyaburgare eller annat, men... det är ju jul?

koffein och andra kickar

Jag lever på kaffe, och kunskap. Kaffe är bra för mig. Kaffe gör mig till en bra människa. Kaffe gör mig till en bra människa...

jul

Jag tror att jag hamnat i den där virveln då man blir julberoende. För första gången på x antal år har jag pyntat mitt rum, jag bakar pepparkaksskepp som inte slutar i katastrof i Titanic-anda då jag agerar isberg. De mest spelade låtarna på min spotifylista bjuder på titlar såsom Winter Wonderland, Do They Know it's Christmas? och Fairytale of New York och jag försöker dramatiskt hinna till alla skoluppsättningar av julmusik.
Dessutom har jag redan i år med den snö som kommit i min annars snöfattiga stad gjort tio snöänglar vitt spridda i staden. Hitta dem om du kan!

Jag som annars brukar klistra fast en egengjord lapp som det slarvigt står: GOD JUL på och sätta på min trasiga TV-apparat, demonstrativt lyssna på allt annat än julig musik och offra alla konserter som sätts upp i skolans aula åt en extra sovmorgon eller rast.

Något har hänt.

Min julpyntning med de löjligt noga utvalda kanelstängerna...

morfar ger veckans citat

Jag & morfar diskuterar min framtid.

Jag: Nej, det vore kanske kul att bli psykolog! Eller vad tycker du?
Morfar: Det vet jag inte, men jag ska i alla fall bli agronomnekrofil!

Han är en vis man, min käre morfar.

arton nitton tjugo

Den sista artonårsdagen är firad. Den firades med brunch. Nu är vi myndiga. Allihop. Nu kan vi gå ut på ställen (innan klockan 22.00) och rösta på rätt parti(er) och köra bil.

Nästa år blir jag nitton, och det är ännu äldre än vad jag var förr. Och! Sen blir jag tjugo. Det innebär att jag inom det decenniet kommer att göra en massa skrämmande saker. Som att baka pepparkaksdeg och läsa Virginia Woolf och dricka svart kaffe.

...vänta, det gjorde jag igår. Hmm. Jag försökte dock även bygga en snögubbe (han/hon dog), dansade runt i en matvarubutik med ett paket a-fil samt sjöng med till smurfarnas julhits.
Blandningar av vuxenhet och den fantastiska juvenila tiden är makabert bra kompromissar! Och helt vuxen ska jag inte bli förrän jag blir femtiosex år gammal, alternativt aldrig.

jakten på de perfekta kanelstängerna

Fast det konstigaste med julen är materialismen. Jag vill, likt Arthur Miller, säga: ni når inte lyckan av att sätta er på julklappar! (Arthur Miller sade en gång att man inte kunde nå himlen genom att sitta på kylskåp.)
Detta gäller även givetvis mig själv också. Jag har snurrat runt i hela staden efter de perfekta kanelstängerna att ha i fönstret.