Lennart, my love!

Jag kom precis på varför jag aldrig skrev färdigt den där knäppa historien om Lennart som drunknade i en pool i Nässjö simhall och tydligen förblödde av ett uppkliat myggbett.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.

Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:

"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."

Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.