Läser på baksidan av Daniel Handlers roman Adverbs (a novel). Det är litteraturvetaren (eller Handlers släkting som inte har någon aning om vad litteratur är, vad vet jag) Dave Eggers som skriver:
"Anyone who lives to read gorgeous writing will want to lick this book and sleep with it between their legs."
Nog för att jag gillar Adverbs, obviously, particurarly, naturally och soundly, precis som jag gör det mesta som har med Daniel Handler (Lemony Snicket!) att göra, men jag tror inte att det kommer att falla mig in att prova på ovanstående kursiva handling.
Mestadels för att jag 'lånat' boken utan lov från min syster.
Visar inlägg med etikett Lemony Snicket. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lemony Snicket. Visa alla inlägg
onsdag 8 juli 2009
söndag 31 maj 2009
I put the fun in dysfunctional!
Sedan mina senare inlägg har jag upptäck följande saker.
International Baccalaurate är Sveriges mest underskattade linje. Den är relativt okänd bland massvis med människor.
Inte ens jag, som nu går IB, visste om denna linje förrän min hunds hundväns ägare (förvirrande?) var vänlig nog att berätta för mig om den.
Det är en skymf (en skymf, I tell you!) att vi hamnar i kvot tre vid högskoleintagningar. Av så många anledningar.
Mitt naiva jag påbörjade en namnlista som en opposition till detta, och gick ner för att prata med alla politiker som står mitt i staden vid sina söta små valstugor respektive valtält, som ser ut som något man semestrar i, och försöker locka folk att rösta på dem i EU-valet (I guess), men varken Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna eller Piratpartiet verkade veta särskilt mycket om detta.
Smet?
The Basic Eight är awesome, men jag ångrar ändå lite att jag inte valde att läsa I Have a Bed Made of Buttermilk Pancakes som eget-val-bok. Den verkar handla om aningens dysfunktionella familjer som gör aningens dysfunktionella saker.
Och jag har kommit fram till detta - dysfunktionella familjer är underskattade. Hur roligt kan det vara att leva i en perfekt kärnfamilj när man kan leva i en dysfunktionell familj á la Little Miss Sunshine?
(märk att jag är delvis ironisk. jag ifrågasätter kärnfamiljen på något sätt. bara lite.)
Och slutligen har jag kommit fram till - med hjälp av min nya ideologi S.O.T.-ismen som jag komplett hänger mig till, och därmed gör mig av med alla andra ideologilikande ismer jag försökt åta under åren (nykterismen också, jag är faktiskt rätt dålig på det) - att mitt dilemma med att repsektera de som inte respekterar eller inte härmed är löst.
Man måste kunna ifrågasätta vissa saker (som ex homofobi, socialdarwinism, etc), för utan ifrågasättandet kommer man inte särskilt långt. Faktiskt.
(men man måste, måste respektera att man kanske tycker helt och hållet olika på vissa punkter!)
Nej, tack, nu ska jag, tack, leka galen ungdomspsykolog, tackt, ett tag till, tack, och sen ska jag sova, tack.
International Baccalaurate är Sveriges mest underskattade linje. Den är relativt okänd bland massvis med människor.
Inte ens jag, som nu går IB, visste om denna linje förrän min hunds hundväns ägare (förvirrande?) var vänlig nog att berätta för mig om den.
Det är en skymf (en skymf, I tell you!) att vi hamnar i kvot tre vid högskoleintagningar. Av så många anledningar.
Mitt naiva jag påbörjade en namnlista som en opposition till detta, och gick ner för att prata med alla politiker som står mitt i staden vid sina söta små valstugor respektive valtält, som ser ut som något man semestrar i, och försöker locka folk att rösta på dem i EU-valet (I guess), men varken Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna eller Piratpartiet verkade veta särskilt mycket om detta.
Smet?
The Basic Eight är awesome, men jag ångrar ändå lite att jag inte valde att läsa I Have a Bed Made of Buttermilk Pancakes som eget-val-bok. Den verkar handla om aningens dysfunktionella familjer som gör aningens dysfunktionella saker.
Och jag har kommit fram till detta - dysfunktionella familjer är underskattade. Hur roligt kan det vara att leva i en perfekt kärnfamilj när man kan leva i en dysfunktionell familj á la Little Miss Sunshine?
(märk att jag är delvis ironisk. jag ifrågasätter kärnfamiljen på något sätt. bara lite.)
Och slutligen har jag kommit fram till - med hjälp av min nya ideologi S.O.T.-ismen som jag komplett hänger mig till, och därmed gör mig av med alla andra ideologilikande ismer jag försökt åta under åren (nykterismen också, jag är faktiskt rätt dålig på det) - att mitt dilemma med att repsektera de som inte respekterar eller inte härmed är löst.
Man måste kunna ifrågasätta vissa saker (som ex homofobi, socialdarwinism, etc), för utan ifrågasättandet kommer man inte särskilt långt. Faktiskt.
(men man måste, måste respektera att man kanske tycker helt och hållet olika på vissa punkter!)
Nej, tack, nu ska jag, tack, leka galen ungdomspsykolog, tackt, ett tag till, tack, och sen ska jag sova, tack.
lördag 2 maj 2009
Lennart, my love!
Jag kom precis på varför jag aldrig skrev färdigt den där knäppa historien om Lennart som drunknade i en pool i Nässjö simhall och tydligen förblödde av ett uppkliat myggbett.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.
Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:
"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."
Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.
Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:
"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."
Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)