Way out West III (del två)

Det stämmer att jag råkade upprepa förra veckans artist, Beirut. Jag var tvungen att lägga upp denna enbart på grund av hans vackra mustasch.

Det är vid sådana här tillfällen jag förbannar att jag är kvinna. Tänk om jag kunde se ut så där, med en läcker mustasch under näsan.

Åh.

There will be blood...

Jag har länge funderat på om det inte är så att det verkligen är obeskrivligt trist att vara en så kallad vuxen människa. I alla fall om man jämför det med det ljuva livet man levde som nioåring, då man fick kaninformade chokladtårtor när man fyllde år och spenderade större delen av sin tid på en stor sten.

Nu har jag beviset.
När man var liten och tog blodprov stack läkarna en med en liten nål i fingret, tömde en på en droppe blod och efteråt fick man en klubba för att man varit så duktig och inte gråtit alls mycket.

Numera sticker de in en gigantisk nål i armvecket, tömmer en på flera milliliter blod och efteråt får man minsann ingen klubba för att man varit duktig och bara svimmat lite. Bara en allmänt trist diagnos.
(som jag inte ens har fått än. Jag sitter och googlar symptom och gissar fram vad jag har bara för att ni ambitiösa läkare är på semester och jag är hypokondriker.)

Jag vill inte ha hypertyreos. Shut up and give me a lollipop. Är det inte det ni läkare är till för?

Samma sak?

Scenario. Jag och några vänner sitter vid frukosten som fastnaglade framför en dokumentärliknande serie om en massa nästanungdomar på äventyrsresa. Det enda de gör (föutom att paddla kanot) är att gnälla och tjata om fiskar.

Min vän: Det är därför jag inte gillar amerikaner.
Jag: Det där är britter.

Way out West III

Veckans artist: Beirut.

Jag erkänner. Jag är besatt av den här låten. Helt besatt. Den gör mig precis lika lycklig som ett riktigt bra kapitel i en bok av Daniel Handler.

En bok med grammatik i titeln.

Läser på baksidan av Daniel Handlers roman Adverbs (a novel). Det är litteraturvetaren (eller Handlers släkting som inte har någon aning om vad litteratur är, vad vet jag) Dave Eggers som skriver:

"Anyone who lives to read gorgeous writing will want to lick this book and sleep with it between their legs."

Nog för att jag gillar Adverbs, obviously, particurarly, naturally och soundly, precis som jag gör det mesta som har med Daniel Handler (Lemony Snicket!) att göra, men jag tror inte att det kommer att falla mig in att prova på ovanstående kursiva handling.

Mestadels för att jag 'lånat' boken utan lov från min syster.

Way out West II

Florence & the Mahine.

Way out West I

Nu är det så här.
Jag ska till Way out West. Och det känns bara så fel att åka dit utan att ha någon form av följetong om min första festival någonsin här på S.O.T.
Min följetong går ut på att jag presenterar alla artister jag planerar att se på med hjälp av en sång av var och en av dem.
(så kreativ är jag, liksom)



Det här är Fever Ray (jag brukar kalla henne för Knife utan The), systern i duon The Knife och ärligt talat en av de bästa på att göra musik i Sverige.
Jag är ingen talang på att beskriva hur bra musik är, jag brukar bara bli flummig och skriva väldigt obskyra saker, så jag låter hennes I'm not done tala för sig själv.

Innan jag planerade att lägga upp den här videon, fanns det en jättevacker video till den här låten med bilder från filmen Eternal Sunshine of the Spotless mind. Nu har givetvis någon tagit bort den videon när jag ska lägga upp den.
Sur är vad jag blir.