Att du alltid ska hålla på med dina apparater.

Jag är en kvinna (vilket börjar märkas mer nu när håret växt ut en aning) med många kortsiktiga, egendomliga drömmar. De flesta tar slut efter någon månad.
Som den gången jag ville färga håret blått för något år sen, och resultatet blev ett par stora, sjögräsfärgade slingor i håret som bleknade och blev ännu mer sjögräsfärgade efter ett tag. Vad som återstod av det var bara en tung känsla av skuldmedvetenhet när jag tänkte på hur mycket kemikalier jag hällt ut i vasken när jag duschat av mig den blåa färgen.
Ett annat självdestruktivt exempel var när jag var sju, och fick för mig att jag skulle bryta benet när jag var fjorton. Jag bara skulle det, och brydde mig inte riktigt om varför. Frågan var bara hur, och ifall det kanske gjorde ont.

Nu har alltså min nästa egendomliga framtidsdröm format sig. Jag vill åka genom Europa med tåg och cykel.
Främst cykel.
Man kan inte förneka hur sofistikerat det ser ut när man, röd i ansiktet, flämtandes, flåsandes, andra saker i den stilen, tar sig fram över backar och dalar som en och en annan heltidsarbetare.
Jag vet inte hur jag fick för mig det. Kanske var det drömmen jag hade. Kanske något annat.
Hursomhelst fylldes jag direkt av den där kicken jag får när jag bestämt för att göra något ("på riktigt den här gången!"), så jag skrev ut en karta och fyllde i med en rosa penna vilken väg jag ska åka.

Ja, min naivhet är enorm. Jag är så naiv att någon indiepoppare kan skriva en medioker låttext om mig, som blir en av de mittenspåren på skivan som man glömmer bort efter en liten stund (om det inte är Fever Ray eller något annat genuint (definitionen av genuint kommer senare (om jag orkar))).

"Varför kan du inte göra något normalt istället?" fick jag som fråga till mitt påfund.
"Är det något onormalt att vilja se sig om i världen, även de delar som vi klassar som 'onödiga' eller 'otäcka'? Hur ska jag veta var jag och hur jag trivs i världen om jag inte ens sett den?" Denna filosofi delgav jag min medmänniska då vi satt i ett väntrum innan jag skulle stickas med en nål i vänster arm. Jag började sedan dra paralleller till mamman i Mysteriet på Greveholm (och jag behöver inte försvara mig för att jag drar upp barnprogram som exempel i vardagen) som ber Lillan att bete sig som en normal flicka istället för att springa runt med en voltmeter och leta efter spöken.
Det visades ju sig att det faktiskt fanns spöken. Vad hade hänt ifall Lillan hade bestämt sig för att bete sig som en normal unge och leka affär istället? Hurdan skulle jag och min egna lilla uppfattning av världen vara om jag bestämde mig för att ignorera mina plötsliga infall? Ve och fasa (vilket är ett underbart uttryck) om min framtid faktiskt innehöll en resa runt i Europa, men att jag missade den för att jag bestämde mig för att normala mig och vilja något annat istället.
Som en resa till Mallorca, för det förtjänar jag, och ligga i solstol och dricka pina colada eller någon annan dryck som inte är god men som man dricker ändå och säger att, jovisst, den är god, det är ju faktiskt semester, och läsa åtskilliga böcker om ingenting och bara springa ner i havet för att doppa mig.



Ja, jag inser hur svårt det är att ta mig på allvar när jag jämför med en mystisk karaktär i en julkalender som visades på TV år 1996.

Konversationer #2.

Dessa konversationer behandlar de sena konversationerna jag över det sociala interaktiva sättet msn sett då de format framför mig i form av bokstäver sent på natten.
De har skapats mellan mig och en viss människa vars namn inte börjar på B.

1.
Den första konversationen kan inte publiceras, då den skulle ta upp extremt mycket plats. Den går i alla fall ut på att jag sitter och glorifierar The Knife på alla plan (helt utan att det har något att göra med vad vi talade om innan) och fortsätter med att analysera alla låttexterna. Vad jag får till svar är: "..., jaså, hm, okej, visst, öh, jaha", och annat i den stilen.
Ändå fortsätter jag i ungefär en kvart till.


2.
Det måste finnas en god anledning till att använda sig av funktionen "vibb". Detta var en av dem.
"JAG BER TUSEN GÅNGER OM URSÄKT MEN DU FÅR INTE SOMNA. DU MÅSTE SÄGA GODNATT FÖRST."

3.
Klassikern. Obeskrivlig. Jag vet inte ens hur vi kom in på det.

"Om en skogsbrand startade så skulle jag inte vilja ha sex med den."

Konversationer #1.

Dessa tre utdrag ur konversationer involvevar mig och en viss vän till mig vars namn börjar på M. Vi har en tendens att bli morbida med varandra lite då och då av okända skäl.


#1.
Jag: Nää. Nu räcker det. Jag går och hänger mig i min trädgård. (Observera att jag vid det här tillfället var desperat. Och sarkastisk.)
M: Det går inte.
Jag: Jo.
M: Nä.
Jag: Jo.
M: Du har ingen trädgård.
Jag: Just det. Jag struntar i det.

---

#2.
Jag (går armkrok med M): det här passar sig inte.
M: Jo, då.
Jag: Nä. För du har röd jacka och jag har lila. Det skär sig något fruktansvärt.
M: Det är därför vi håller ihop.
Jag: Vi skär oss.
(det enda roliga med detta var att vi sekunden efter jag sagt det skrattade tills vi båda inte längre kunde inhalera.)

---

#3.
M: det var lustigt, han som jag bor inackorderad hos snarkade inte alls inatt.
Jag: Han dog säkert.
M: Nä, det tror jag nog inte.
Jag: Jo, då. Inget förnekande nu.
M: Men jag åt ju frukost med honom imorse.

Moment 22, med fler.

Det sorgliga är att när min svensklärare visade tecken på att Moment 22 inte var helt och hållet läsvärd, tappade jag lite av mitt intresse för den. Men inte desto mindre tänker jag läsa den.
Jag tänker nu preliminärt göra upp en lista på böcker jag har för avsikt att läsa detta jullov:

- Moment 22. För att det är obligatoriskt att ha läst den. Om jag för ett år sedan läst vad jag just skrev, hade jag velat slå mig själv i ansiktet och skrika: "NEJ! DU KAN INTE HA BLIVIT EN AV DEM!" Men jo, det har jag väl...
... tror jag.
- A streetcar named desire. Till engelskakursen, men även för att den låter hiskeligt intressant. Hiskeligt är ett bra ord.
- Mörkrets Hjärta. Till svenskakursen, men även för att den utspelar sig i Ukraina. Jag inser att det är svårt att förstå min passion till Ukraina. Jag hade tänkt att skriva något efter föregående mening, men det räcker nog så för idag.
- I have a bed made of buttermilk pancakes. Bara för titeln. Och för att författaren till den boken skrev de böcker jag läste när jag var femton, som jag ansåg "räddade mitt liv". Nu var jag inte särskitl beundransvärt smart vid femton, men som sagt, titeln.
- Hundra år av ensamhet. För att jag vill bejaka den spanska kulturen. Min avsikt är ju trots allt att tala flytande spanska en vacker dag.
Som jag hörde en gång, är spanska det perfekta språket för en revolution. En revolution skulle jag nog uppskatta att delta i.



Mer böcker än detta kan tillkomma om jag får några boktips (?) eller om jag får fler böcker i julpresent.
Hittills vet jag inte hur jag ska hinna läsa alla dessa böcker och samtidigt hinna plugga och utsätta mig för sociala tillställningar. Lika bra att jag börjar nu.
Och med de orden avslutar jag dagens blogginlägg.

HAHAHA, vi förstörde hoppet och drömmarna för en hel generation falska romantiker.

Den bästa låttexten någonsin i världshistorien (irrelevanta, överdrivna glorifieringar är vad som gäller!):


And whether it's because of the number
of hours spent laid face down on my bed listening to white noise,
or, well, obviously it's not,
I somehow manage to translate them from Braille

The trails on your skin spoke more to me than
the reams and reams of the half finished novels
you'd leave lying around all over the place
And every quotation that'd dribbled
from your mouth like a final, fatal livejournal entry
I know
I am wrong
I am sorry

vänd dig om.

When Im away do you think of me
or is it only when Im present
on the cliff I lay my head down
now where the sun is
How is Charles
I havent heard from him for a long long time
A thousand years seem to pass
So quickly




en del av texten i operan Tomorrow in a year. som jag nu måste se. på något sätt.

Jag börjar misstänka att jag blivit lite överambitiös när det kommer till konserter och festivaler. Men som jag aldrig hört någon säga, lite överambitiösitet (som inte ens är ett ord) har aldrig skadat någon.
Hittills.

tusen år tycks gå så snabbt

Hur gärna jag skulle vilja befinna mig på The Knifes opera Tomorrow in a Year just nu:

obeskrivligt.