Macbeth

Det finns saker jag planerar att göra, varje dag. Men som försvinner. Tiden flyger iväg så fort man kommit hem från jobbet och plötsligt måste man sova för att gå upp tidigt och jobba vidare (tiden flygs för det mesta bort för att jag prioriterar att sitta på balkongen och läsa diverse böcker, för tillfället Macbeth). Det är i de stunder då man vandrar i korridorer och samtalar kort och plockar upp vad som skall plockas upp som man (inte man: jag. herrehatt, ska det vara så svårt att kunna personifiera sig lite?) inser lite grejer. Som det här med jobb. Jag vill älska mitt jobb men inte gräva ner mig i det. Jag vill jobba hårt, länge och vara förtjust i det, men fortfarande kunna komma hem och bara yoga. Eller läsa en Shakespearepjäs på balkongen.

jkpg vs malmö

Ack, man vet hur illa man passar in i ens hemstad (såkallade...) då den bjuder på jakt- och fiskemässa samtidigt som man befinner sig i en icke-hemstad på besök och springer rätt på en vegomässa.

Igelkottens Elegans

Det torde finnas en specifik genre för vad Igelkottens Elegans av Muriel Barbery har att erbjuda, då det finns en uppsjö av liknande litterära verk och filmer. Jag föreslår ödmjukt fransk stilleben, med motivationen att det är det klassiskt franska stilla livet som skildras i boken. Handlingen utgörs av två till synes udda karaktärer med mer gemensamt än vad som framgår vid en hastig blick (fördomsfull som man är) - en äldre dam som jobbar som portvakt vars beskrivning av sig själv är allt annat än smickrande, och en brådmogen tolvårig flicka som känner sig såpass besviken med sin tid på jorden att hon vill avsluta den abrupt på sin trettonårsdag. Och elda upp sin lägenhet i ren och skär ilska.

Handlingen förs mycket långsamt fram, och det är inte för de spännande intrigerna och konflikterna man läser denna bok. Man läser den för det förföriskt uppmålade språket, den oemotståndliga självironin som bjuds av båda berättarrösterna (det är karaktärerna som berättar sin egna historier, ett bra drag då man kommer dem så nära man bara kan) samt de klassiska filosofiska spaningarna som bjuds genom verket.

Om jag kunde rekommendera en bra stund att läsa denna bok, skulle det vara en lugn sommardag då man mest vill låta sitt huvud fyllas med lättsamma men inte för den skull banala filosofier. Eller varför inte på ett tåg mellan Florens och Rom.

teknik

Okej, så jag är världens sämsta bloggare. Sant. Men den här gången var det av tekniska skäl som tystnaden lade sig. Jag försökte logga in en gaziljon gånger, men datorn ville att jag skulle göra något. Rensa cache och kakor. Jaha. Jag vet inte vad cache är och varför skulle jag stoppa kakor i datorn?

Ungefär så teknisk är jag.

Erkännande II

Okej, här är det andra erkännandet för ikväll. Nu blir det inga mer förrän minst imorgon.

Jag var helt övertygad om att jag skulle misslyckas med mitt IB-diplom. Matten gick fullkomligt åt staden (föredrar skogen över staden, så ett uttryck då det uttrycks att skogen är något negativt är inte ett alternativ). Idag loggade jag in och beredde mig på att få kolla på eländet som kallas för mina betyg.
Det första jag möts av är meningen "bilingual diploma awarded", vilket bara kan tolkas som att jag faktiskt lyckades. Alltså: jag börjar hyperventilera, lägger mig på golvet och skrattar högt i en kvart. Jag vet inte huruvida detta händer IB-elever särskilt ofta, men jag gissar på att det inte är en alltför ovanlig reaktion.

Det allra bästa är att jag är nöjd. Jag har ingen prestationsångest längre. Jag är fri. Nu kan jag bry mig om sådant som betyder något på riktigt, inte bara trivialiteter som WL, WT, EE, IA.

Och slippa räkna matte.
PS. Jag spenderade min födelsedag genom att i sex timmar räkna matte. Att vara lycklig för att slippa siffror är därmed berättigat.

Erkännande I

Det kommer ett erkännande till! vänta! Exklusivt erkännande!

Jag återgick idag till en tolvårings extas då jag på en av Jönköpings mest deprimerande handelsplatser skulle inhandla strumpor till det framkommande vuxenlivet -men struntade i det och köpte två stycken begagnade playstation 2-spel istället.

Så mycket för att vara vuxen.

Boklogik del två

Jag minns febrilt den tiden då jag som ung kvinna på stadsbiblioteket rusade förbi "vuxenböckerna" för att komma i kontakt med den litteratur som var mer anpassad utefter min ålder. Den som rymde alltifrån förenklade klassiker till nymoderna prosatexter. Jag kan bli frustrerad på hur tanklöst det var att hoppa över ett helt bibliotek med kvalitativa böcker som jag säkert skulle uppskatta mer än de anpassade "barnböckerna" (som mestadels var extremt könsstereotypa, uppdelade i "tjejhyllan" och "pojkhyllan". så att man absolut inte kunde välja fel. det vore ju hemskt.) som mest innehöll tråkigheter av en och samma pseudonym. Allt detta för att jag inte vågade passera spärren "vuxen."

Men så började jag fundera en stund, och inser att jag - och många andra - gör precis samma sak fortfarande. Det vill säga, exkluderar oss till en enda genre och vågar för allt i världen inte passerade den gränsen. Likt envisa barn som vägrar läsa "vuxenlitteratur", för det passar sig inte. Jag menar inte nu en åldersgräns, utan snarare den där lite mer osynliga gränsen. Den intellektuella gränsen. Exempel:
"Okej, nej, den här författaren är inte min kopp te alltså. Det saknas tydligt det symboliska bildspråk och kärvheten såsom Torgny Lindgren målar upp, och enkelheten är skrattretande barnlikt---"

Det finns till lika stor del många exempel även på den sidan som inte betraktas som kulturelitistisk, de som skyr prosa och dikter som elden och hånar allt som inte slutar med att kriminalassistent what'shisherface löser fallet och alla deppar i Svenska sommarsolen, för att det bara är "komplicerat hittepå". möh.

Mitt bokprojekt är alltså att läsa precis allt jag kommer över, allt jag har lust med, i alla kategorier, utan att fundera på intellektuell nivå, vare sig den är hög eller låg, och presentera boken just här. På bloggen Pepparmynta.



PS. Jag har dock vissa gränser. Jag skulle aldrig läsa en deckare. Förlåt alla skickliga sådana författare.