min IB-konfrontation del ett

Har försökt undvika att tala alltför mycket om min utbildning, då de flesta som är en del av den tycks bli väldigt inslutna i den. Man identifierar sig efter den. Drar sjukt lama skämt om den hela tiden. Inte så konstigt då man blir så förbaskat indoktrinerad i det hela rätt tidigt och slipper inte undan. Man får nya uppgifter hela tiden och har fan inte tid att engagera sig utanför skolan.

Ibland känns det som att mitt gymnasieval ledde till ett tillstånd inte helt olikt ett destruktivt förhållande. Jag tänker nu kalla mitt val, IB, för "henne" för att illustrera detta.
"Jag måste se till att hon ger grunden till min identitet. Jag måste ge henne all min vakna uppmärksamhet. Jag måste aldrig låta henne slippa undan mina tankar, någonsin. Jag måste ge henne den odelade uppmärksamhet hon kräver. Jag måste bekräfta att jag tycker om henne. Nej, snälla du, ge mig inte mer nu, låt mig slippa, låt mig få ta en paus. Snälla, sluta dyka upp i alla sammanhang. Åh, jag vill inte mer! Men du är ju min, du är ju den enda... åh, jag stannar väl en stund till. Aj! Jag föll i trappan, jag klev in i en vägg... Nej, det var inte hennes fel. Hon ger mig så mycket."

För en perfektionist som jag är det lätt att detta händer. Alltför lätt. Nu ska vi göra slut, och gå skilda håll. Jag ska slippa din elitism, jag ska slippa din krävande natur. Jag är inte rädd för hur jag ska klara mig utan dig, för baby... Det är inte jag, det är du.
Ett av de fruktansvärd trista internskämt IB-elever inte tycks kunna överleva utan. Med undantag av det här skämtet, för jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag sexton år gammal skrev den.