Jag ska ta mig dit

Det finns en nackdel med att veta vad man vill läsa och bli i framtiden. Det är den där saken med att det är en lång väg att gå och svårare att trä sig igenom ett nålsöga än att faktiskt komma in. Men. Jag måste komma in. Måste.
Trots det faktum att jag måste läsa upp kemi A, kemi B, matte C, fysik A, fysik B, matte D. Alla ämnen jag noga undvikt.

Först kunde jag inte för allt i världen komma på vad jag ville göra. Nu finns det inget annat än SLU. Nu finns bara etologi & djurskydd (djursjukskötare också, förvisso, men det är omänskligt höga antagningspoäng...). Allt annat har tappat sin charm, sin glans. Jag vill ägna mig åt djuren.

Alla de yrken jag övervägde innan ter sig nu som opassande för mig. En fånig roll jag försöker finna mig i, en form jag försöker stöpa mig i. Psykolog? Nej, du. Dietist? Absolut inte. Litteraturvetare? Pfft. Det är djuren. Jag antar att vi alla har olika kall i livet (vissas kall är en kaffelatte och suddiga iphonefoton på dagens outfits och försörjning genom produktplacering av olika bantingsmedel, but hey - I'm not judging.) och mitt är djuren.
Jag vill forska om dem, spendera min tid med dem och sköta om dem. Följa tjuvjägare tills de faller ihop av trötthet och ger upp. Bevara arter. Förbättra livs

Snälla SLU, läs detta och förstå att jag måste gå etologi & djurskydd. Det finns inget annat. Jag är obstinat och löjligt målmedveten.

Vissa djur vill man ägna mer tid åt än andra. Den här till exempel, min Alice.

min IB-konfrontation del ett

Har försökt undvika att tala alltför mycket om min utbildning, då de flesta som är en del av den tycks bli väldigt inslutna i den. Man identifierar sig efter den. Drar sjukt lama skämt om den hela tiden. Inte så konstigt då man blir så förbaskat indoktrinerad i det hela rätt tidigt och slipper inte undan. Man får nya uppgifter hela tiden och har fan inte tid att engagera sig utanför skolan.

Ibland känns det som att mitt gymnasieval ledde till ett tillstånd inte helt olikt ett destruktivt förhållande. Jag tänker nu kalla mitt val, IB, för "henne" för att illustrera detta.
"Jag måste se till att hon ger grunden till min identitet. Jag måste ge henne all min vakna uppmärksamhet. Jag måste aldrig låta henne slippa undan mina tankar, någonsin. Jag måste ge henne den odelade uppmärksamhet hon kräver. Jag måste bekräfta att jag tycker om henne. Nej, snälla du, ge mig inte mer nu, låt mig slippa, låt mig få ta en paus. Snälla, sluta dyka upp i alla sammanhang. Åh, jag vill inte mer! Men du är ju min, du är ju den enda... åh, jag stannar väl en stund till. Aj! Jag föll i trappan, jag klev in i en vägg... Nej, det var inte hennes fel. Hon ger mig så mycket."

För en perfektionist som jag är det lätt att detta händer. Alltför lätt. Nu ska vi göra slut, och gå skilda håll. Jag ska slippa din elitism, jag ska slippa din krävande natur. Jag är inte rädd för hur jag ska klara mig utan dig, för baby... Det är inte jag, det är du.
Ett av de fruktansvärd trista internskämt IB-elever inte tycks kunna överleva utan. Med undantag av det här skämtet, för jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag sexton år gammal skrev den.

Mnih

Så idag var min mors mor (mormor med andra ord) och hälsade på i den svartvita lägenheten jag kallar mitt hem. Hennes man, min morfar, var också med på ett litet hörn och nynnande litet.
Jag visade dem internet, och lärde mormor skicka sitt första mejl (mormor är åttioåtta år och inte särskilt teknisk). Det var en väldigt fin syn.
På den ljusa skärmen visade jag dem sedan potentiella utbildningar. Klickade bland de vitblå bokstäverna som visade studiealternativ på Göteborgs Universitets hemsida.
Och herremingurka, det är lika bra att komma ut ur den gamla malätna och dammiga nördgarderoben direkt. Jag vill läsa allt där. Precis allt. Zoologi. Psykologi. Globala studier. Internationella relationer. Litteraturvetenskap. Miljövetenskap. Sociologi.

När jag kommer ut ur högskolan kommer jag att vara redo för pension, men det är väl okej? Bara att fortsätta plugga det som är intressant, lära sig nya saker, tills man är redo att pensionera sig och slå sig ner i en Norrländsk villa med inomhuspool och bibliotek.
Precis så, precis så, tack.

Min mormor sade förresten det smartaste jag hört på en massa år: "Åh, du dricker kaffe. Det är bra, det är en förståndig flicka vi har."