dog days are over...

När jag klev ut ur Brahesalen på min skola efter ett misslyckat paper 2 i matte hade jag redan tårar i ögonen. Och jag fullkomligt vältrade mig i beskyllningar gentemot mig själv och min omgivning till varför det gick som det gick. Jag lade mig på golvet hemma i lägenheten, stirrade upp i taket och tänkte: nu, nu har jag förstört allt.
Nä. Vänta lite nu. Stopp. Ett misslyckat prov kan omöjligtvis ha förstört något livsavgörande.

Jag tänker på det här med lycka och misslycka och jag tänker på hundar.
En underlig kombination kan tyckas, men jag har en poäng med det här.
Hundar beskrivs ofta som smutsiga, enfaldiga och dumma. Jag vill förklara dem som enkla. En hund är enkel. En hund blir överlycklig av att få en boll kastad till sig, en hund blir lycklig av att få lukta på gräs, en hund blir lycklig av att få ligga i sin husses/mattes knä och bli klappad bakom öronen.
En människa blir lycklig av trehundra högskolepoäng. En människa blir lycklig av en hög lön. En människa blir lycklig av den nyaste bilen av ett trendigt märke.

Förstår ni vart jag är på väg?

Den enkla glädjen som en hund upplever är dessutom långsiktig. Om det är något som inte fungerar, så är det kortsiktig glädje. Man kan kort bli glad av höga betyg, en hög lön och en ny mascara, men sedan tar det slut. Glädjen över att få vara där man älskar och med dem man älskar är däremot långsiktig, och det är den glädjen en hund upplever.

Angående mitt misslyckade matteprov, så är det en kortsiktig misslycka. Det går att rätta till. Hade jag däremot blivit så uppslupen i min kamp att få extremt höga betyg för att få galet höga högskoleprov för att få hög lön och så vidare i all oändlighet till den grad att jag försummat den enkla glädjen, då hade misslyckan aldrig slutat.

Nu är IB över, och nu ska jag hänge mig åt den långsiktiga riktiga lyckan. Den som kommer när man gör saker såsom spenderar tid med dem man tycker om, går en sväng utomhus, tar en simtur i en sjö, läser en bok, doftar på en ört, och så vidare.
Den kortsiktiga lyckan skapad av prestationspress ("hej jag har 240 högskolepoäng vem är du?") och materialism (MÅSTE bara ha en stor fet moped), den lämnar jag bakom mig.

min IB-konfrontation del ett

Har försökt undvika att tala alltför mycket om min utbildning, då de flesta som är en del av den tycks bli väldigt inslutna i den. Man identifierar sig efter den. Drar sjukt lama skämt om den hela tiden. Inte så konstigt då man blir så förbaskat indoktrinerad i det hela rätt tidigt och slipper inte undan. Man får nya uppgifter hela tiden och har fan inte tid att engagera sig utanför skolan.

Ibland känns det som att mitt gymnasieval ledde till ett tillstånd inte helt olikt ett destruktivt förhållande. Jag tänker nu kalla mitt val, IB, för "henne" för att illustrera detta.
"Jag måste se till att hon ger grunden till min identitet. Jag måste ge henne all min vakna uppmärksamhet. Jag måste aldrig låta henne slippa undan mina tankar, någonsin. Jag måste ge henne den odelade uppmärksamhet hon kräver. Jag måste bekräfta att jag tycker om henne. Nej, snälla du, ge mig inte mer nu, låt mig slippa, låt mig få ta en paus. Snälla, sluta dyka upp i alla sammanhang. Åh, jag vill inte mer! Men du är ju min, du är ju den enda... åh, jag stannar väl en stund till. Aj! Jag föll i trappan, jag klev in i en vägg... Nej, det var inte hennes fel. Hon ger mig så mycket."

För en perfektionist som jag är det lätt att detta händer. Alltför lätt. Nu ska vi göra slut, och gå skilda håll. Jag ska slippa din elitism, jag ska slippa din krävande natur. Jag är inte rädd för hur jag ska klara mig utan dig, för baby... Det är inte jag, det är du.
Ett av de fruktansvärd trista internskämt IB-elever inte tycks kunna överleva utan. Med undantag av det här skämtet, för jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag sexton år gammal skrev den.

Och glöm inte Extended Essay.

Det är någorlunda (eventuellt lite mer än bara 'någorlunda') tröttsamt att gå i skolan från åtta till fem varenda måndag, och efter det direkt vanka sin väg till Centrala Trafikinstitutet för en två timmars teorilektion. Faktum är att uttrycket "tvärtom" är ett passande ord för tillfället.
De redan bångstyriga skorna har ingen lust, liksom bäraren av skorna, att ta sig till detta Trafikinstitut.
Kaffelös och med en växande misär sitter man där med en namnskylt och försöker desperat klänga sig fast vid informationen som delges. Ta tag i den. Ta åt sig den. Ta vara på den.
Sakta men säkert sänks ögonlocken och blir desto svårare att hålla vidöppna. Och. Utan minsta förvarning sitter man där nästa sekund, slumrandes i ett förvirrat hopkok av drömbilder och drömord.
Sekunden efter detta väcks man abrupt av orden: "och här sitter Skalman och sover", samt kollektivt skratt från resten av teorigruppen.

Ska man då ställa sig upp och säga:
"URSÄKTA MIG. NuärdetfaktisktsåattjagharhaftlektionersedanklockanåttaochinteätitsedantidigtiförmiddagsochärallmäntgenomstressadförtillfälletpågrundavenmiljonprovsamtinsiktenomattdetärslutexamsomettårförattjagråkarvaraenIBelevutanriktigtintresseförbilarallsochjagharförövrigtintedruckitkaffeidagvarsnällochdömmiginte!"

(Nej)

Utan man sitter kvar och skrattar bort situationen och hetsdricker kaffe efter det. Klart att man inte kan övertyga ett gäng bilentusiaster att det finns viktigare saker än avgasrör och motorer och vindrutetorkare i livet. Så är min tillfälliga filosofi.

Vägen till IB - introduktion.

Genom tillbakablickar fram och tillbaka, tänker jag nu beskriva hur det kom sig att jag hamnade på IB, denna banbrytande faktor i mitt liv (tror jag). Det kommer att vara förvirrande och obegripligt för de flesta, men något litet knytt därute kanske finner min historia om hur jag hamnade på början till ett framgångsrikt liv (kanske).
Jag gillar inte introduktioner som jag skriver själv, så nu slutar den här introduktionen. Om du vill veta mer, kan du smsa mig. Eller ringa till min hamburgertelefon. Eller skicka ett brev.
Det var alltför längesen jag fick brev.