värna om oskyldiga

Att arbeta för en hög lön är inte ett alternativ för mig. Just därför har jag tagit avstånd från att kolla vad lönen är för några av de framtida yrken jag funderat på, för att undvika all form av pengafixering.

Dock blir ibland lusten för stor för att kunna undgå att kolla medianlönen för veterinärer. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i det (nej. okej. jag förstår.). Vad finner jag inte om det faktum att manliga veterinärer tjänar 50 000 kronor mer än kvinnor om året?

Jag trodde att det hade förändrats. Jag trodde att det inte var på det här viset längre. Jag trodde faktiskt på riktigt att vi i Sverige hade någorlunda jämställdhet, men när inte ens något så fundamentalt som lönen är jämställd, finns det mycket som behöver ändras på.

Jag undrar, varför skulle jag som kvinnlig veterinär tjäna mindre än en manlig?

Är det för att jag kostar så mycket för samhället?

Är det för att jag har en massa östrogen och hormoner och grejer som gör att jag bara kan "mysa" och "gosa" med alla djur istället för att faktiskt medicinera dem som de manliga veterinärerna gör?

Ta bort kvinnligt. Ta bort manligt. Ta fram lika lön.

Tack. Så mycket.

/Hon med så mycket östrogen att hon inte kan sköta sitt jobb ordentligt.

"du säger snäll som vore det något ont"

Minns ni "you say bitch like it's a bad thing?"

Jag minns det. Det var T-shirtmotivet på många unga kvinnors överkroppar under det tidiga 2000-talet, då även jag var tidig i åldern. Jag var väl 12-13, och skulle snart inse det fruktansvärda: att Bamse inte alltid har rätt.

Jag är uppväxt med att godhet är eftersträvansvärt. Ödmjukhet är något att beundra. Att utveckla sympati och empati är något nödvändigt och dessutom fint. Emellertid märkte jag (ironiskt nog när jag var i den mest fragila åldern, den tidiga tonåren) att de här egenskaperna inte är ett dugg eftertraktade i dagens samhälle.

Människorna runt mig spred rykten om varandra, skrattade åt när andra skadade sig och drog sig inte för att ge en skarpa kommentarer såsom "ah, men, skaffa dig ett liv då". När jag diskret påpekade att det kanske inte är det roligaste att skratta åt att en människa trillat och fått hjärnskakning på skolgården fick jag bara höra "sluta vara så trååååkig".

Man skulle vara en bitch. Man skulle ta plats. Man fick inte vara den politiskt korrekta snälla personen som värderade mänskliga rättigheter, såsom att inte bli skrattad åt när man skadar sig.

Är det inte lite så här? Vi ska ha så förbannat mycket attityd, vi ska armbåga oss fram och skita i andra. Snälla personer ska skrattas åt, man ger inte en människa om man kallar henne/honom snäll, man bara konstaterar ett faktum. Att vara brutalt råärlig i alla lägen ("Elin. Du är tråkig och har fula kläder. Hey, I'm just being honest...") och gå bakom folks rygg är däremot något alla accepterar och i många fall uppskattar.

Det här sjukt.

Jag vill fan ha Bamse tillbaka.

Från och med nu tänker jag sträcka på mig så fort någon säger att jag är "politiskt inkorrekt". Det är trots allt något galet fint.

irr

Dagen förflöt långsamt fram, såsom dessa arbetslösa dagar gör. Dock hade jag en plan, ett mål, en mening med dagen: att besöka Vissmålens stall och få den där underbara kicken som bara närvaron av djur kan ge mig.

Efter en irrfärd på en buss runt halva Huskvarna och hela Jönköping hamnade jag på platsen där jag började min färd, något förvirrad. Hur hamnade jag här? Var är stallet?

Min enda slutsats efter dagen är att jag antingen måste acceptera att jag är kass på kollektivtrafik (trots mitt ihärdiga användande av detta färdmedel - när jag inte cyklar) eller ge mig på att hitta stallet igen. Men inte nu. Inte ikväll. Ikväll ska jag lägga mig till sängs med The Summer Without Men och Under Det Rosa Täcket.

Vilken oerhört feministisk läsning jag hänger mig åt, kom jag på nu. Åh, nåväl, inget illa med det. Tvärtom.

oxytocin & varghundar

Så fort jag ser en hund kniper det tag i hjärtat, jag får en oxytocinkick som skulle kunna användas som exempel på hormonöverdos i psykologiböcker och jag måste på riktigt stå och hålla mig för att inte kasta mig på hunden och bara borra ner mitt huvud i dess päls. Ibland fungerar det. För det mesta gör det inte det. Då får jag både trötta hundägare och smutsiga
tassavtryck över hela mig.

Värt det, dock.

Jag längtar tills jag blir lite större, cirka trettiofem något. Då har jag förhoppningsvis både tid och inkomst att kunna skaffa en sådan här:

Siberian Husky. Världens i särklass vackraste hund.

there is more to life than books you know, but not much more

Handen på hjärtat. Jag är studieberoende. Hur pretentiöst är inte det? Vissa sniffar sig höga på diverse stimulansmedel, jag låter min näsa vila över en hel hög med dammiga böcker och blir alldeles yr av bokstäver. Då känns livet meningsfullt. När jag stressar över läxor som alla ska lämnas in och blivit uppskjutna till sista mikrosekund, när jag tänker på minst tio saker samtidigt, skriver tills pennan lämnar ett skrynkligt avtryck i pekfingret och samtidigt funderar på ifall det bästa inte vore att fortsätta så här tills jag pensionerar mig. Det är bara det här jag är van vid. Hur ska jag kunna jobba?

Nej. Vänta. Stopp. Det finns mer. Så mycket mer. Jag vill inte fastna här igen. Jag måste leva. Andas. Engagera mig i mer än mitt studieliv.

Jag har gått ner på halvfart med kemin och njuter nu av att vara färdig med de flesta av mina uppgifter i förtid. Jag ska givetvis plugga, men det blir inte alls samma sak - åtta timmar om dagen - längre. Nu måste jag lugna ner mig. Känna känslan av att kunna leva ett liv utan insändingsuppgifter. Känna att det finns saker som är viktigare, så oändligt mycket viktigare, än att leva med stress som ett gift i kroppen.

Ja. Tack. Bra så. Nu lyssnar jag på Ane Brun och stressar ner. Det kommer ta en stund, men jag kommer tillbaka snart. En stund i taget.