Vägen till IB - introduktion.

Genom tillbakablickar fram och tillbaka, tänker jag nu beskriva hur det kom sig att jag hamnade på IB, denna banbrytande faktor i mitt liv (tror jag). Det kommer att vara förvirrande och obegripligt för de flesta, men något litet knytt därute kanske finner min historia om hur jag hamnade på början till ett framgångsrikt liv (kanske).
Jag gillar inte introduktioner som jag skriver själv, så nu slutar den här introduktionen. Om du vill veta mer, kan du smsa mig. Eller ringa till min hamburgertelefon. Eller skicka ett brev.
Det var alltför längesen jag fick brev.

Ett år

Så har alltså ett år gått sedan denna blogg startade. Många sidospår och villospår och järnvägsspår senare, möter jag bloggen själv personifierad, en människa ihopkonstruerad av alla dessa blogginlägg jag under ett års tid skapat.

S.O.T.:Jaha, och var är alla ballonger och tårtor och annat som hör till en högtid som denna?
Bloggen personifierad: Dessa finns inte då du faktiskt började blogga innan den första februari, bara det att du bestämde dig för att ta bort alla inlägg som fick dig att framstå som en idiot, förutom några för sentimentala skäl, och några av dessa skrev du faktiskt redan i mitten av januari. Dessutom har du haft blogg innan. Så det så.
S.O.T.: Jag måste säga att du inte är en särskilt artig person. Nå, låt oss höra, vad har du för intressanta intervjufrågor att ställa?
Bloggen personifierad: Det finns inte så mycket intressant att säga för att du är inte en särskilt intressant person. Men okej. Som så många andra personer tvingade att intervjua får jag väl göra min plikt att ställa dig de pliktskyldiga frågorna: "hur har det känts"?
S.O.T.: Inte alls mycket.
Bloggen personifierad: "Hur har du utvecklats"?
S.O.T.: Inte alls mycket. Dock lämnade jag lite min juvenila och naivt barnsliga sida under förgående år, något som kanske märktes en aning på bloggen. Antar jag.
Bloggen personifierad: "Hur ser framtiden ut"?
S.O.T.: Inte alls mycket- jag förstår mig nog fortfarande inte mig på fenomenet bloggar. Men jag fortsätter. För jag gillar det. Och för att jag hoppas att jag en vacker dag ska kunna skriva storartat och himlastormande och intressant om viktiga företeelser och vackra stunder på samma blogg, och då kunna se tillbaka på min tid som skrivande sjuttonåring och konstatera hur mycket bättre jag trots allt blivit på att skriva.
Bloggen personifierad: Jaså, okej... Får jag gå tillbaka till det där stället i ditt huvud där alla andra fiktiva varelser du hittat på bor? Det börjar bli så tråkigt här. Och de paranoida trillingarna med storhetsvansinne du hittade på för ett antal år sen är så mycket trevligare att tala med än du.
S.O.T.: För all del.
Bloggen personifierad: Dåså.