Berlin.

Vi gör ett nytt försök.

Jag skrev precis ett trevligt litet inlägg om min resa till Berlin, men eftersom jag och min dator hatar varandra väldigt mycket, blev inlägget raderat då min dator bestämde sig för att internet skulle lägga av.
Jävla skitdator.

Här sitter jag alltså med en packad resväska jämte mig, skrivkramp i fingrarna, teknikilska (ny term), samt en obeveklig beslutsamhet att få mitt inlägg färdigt innan jag far iväg till BERLIN.

Min eufori över denna resa når inga gränser. Jag var så uppspelt föregående dag att jag bakade blåbärsmuffins och citronpaj (sistnämnda blev mindre lyckad då jag inte följde receptet korrekt) trots att mina kulinariska talanger inte är något att skryta med.
(Det närmsta jag kan komma att skryta över att ha åstadkommit något i köket, var den gången jag återupplivade en elvisp. Fråga mig om händelsen någon gång, så blir jag en lycklig kvinna.)
Anledningen till allt bakande är att jag vill uppnå en sockerkick innan jag kliver ombord på färjan, så att jag på något mirakulöst sätt kan glömma det faktum att jag befinner mig på en färja.
Varför? Jo, jag hatar allt som har med båtar att göra.

Min första plan var att packa ner en upplåsbar krokodil, så att jag hade något att flyta på om färjan bestämde sig för att sjunka. Denna planen gick i stöpet då jag insåg att jag inte har någon upplåsbar krokodil.

Tack och hej på en stund. Jag har en kulturell stad att besöka.

Den mänskliga värmen

Biljettman: Nähä, ditt kort räcker inte till Jönköping.
S.O.T.: Nämen hoppsan, vad gör jag då?
Bitter Biljettman: Du får fylla på ditt kort på tåget. 220 kronor blir det.
S.O.T.: Okej, men...
Bitter jävla Biljettman: Ja?
S.O.T.: Jag har inga kontanter, bara kort.
Bitter jävla biljettman som inte fått sig något på över ett år: Nä, det funkar inte. Du får köpa en biljett för nittio kronor.
S.O.T.: mummel. Här. (räcker honom kortet.)
Bitter jävla biljettman som med all säkerhet inte fått sig något på över ett år och säkert är homofob och rasist också: Nej, det här funkar inte. Det här är inget kreditkort, ser du väl?! Du måste gå av på nästa station.
S.O.T.: Jag måste gå av på nästa station för att mitt kort inte fungerar här?!
Bitter jävla biljettman som med all säkerhet inte fått sig något på över ett år och säkert är homofob och rasist också, och han kokar säket kaniner hemma på sin fritid: Ja, det skulle du tänkt på innan du gick ombord tåget med bara femtio kronor kvar på ditt kort, inga kontanter och inget kreditkort.
S.O.T.: Men... hur kunde jag veta...

Och då. Då kom upplysningen. En bamhärtig medmänniska kommer fram till oss. Hon sträcker fram ur sina vackra, bamhärtiga hand en hundralapp. Hon säger orden:
"Jag betalar."

Jag blir hänförd och börjar stamma något om att jag inte kan ta emot det, men hon viftar bort mig, ler och sätter sig på sin plats en bit bort i vagnen.
Några sekunder senare sitter jag med en biljett i handen och tio tusen tack i munnen som jag gladeligen kastar ut.
(Tack, du underbara människa. Utan dig skulle jag varit fast i Stenstorp.)

Under hela min resa satt jag fast i filosofier och konstaterade att jag från detta ögonblick nu ska bli en människa som bjuder på den så kallade mänskliga värmen, som man sällan erfarar.
Jag lovar, på min S.O.T.-ära.

Eufori.

Jag iförd mina gummistövlar på stationen. Jag hade givetvis inte på mig dem när det regnade mig som mest, utan dagen efter.

I ögonblicket efter att Way out West var slut, fylldes jag med en enorm tomhet, som bara kunde fyllas igen med coleslaw och mina stora, kufiska glasögon.

Nu har jag återgått till somewhat normala gängor. Sorgen återstår över det faktum att vad jag sett fram emot så länge numera bara är diffusa minnen, så för att förgylla dem tänker jag nu skriva om denna festival på min blogg.

Hela festivalen präglades av min hatt. Den bara sat på mitt huvud och var en hatt, som hattar brukar göra, men den påverkade hela festivalbesöket på ett positivt sätt.

Numera är hatten så gott som död. Death caused by rain. Den ligger på mitt skrivbord, tilltuffsad och skrynklig. Det kan den gott ha. Jag såg tre andra personer med samma hatt, och kände mig med ens mindre unik.

Till musiken, alltså...

Min topp sju.

7. EL PERRO DEL MAR. Spelade i en kyrka och jag stod halva konserten och skattade åt hur Jesus på korset lystes upp av det diffusa gröna ljuset som fanns där för någon form av "Disco-i-en-kyrka-effekt."

6. ANTHONY & THE JONSONS. Flummigt, flummigt. Underbart.

5. PATRICK WOLF. You put me in the magic position, Darling...

4. VAMPIRE WEEKEND. Jag har faktiskt inte lyssnat så mycket på dem, så jag kunde inte sjunga med alltför mycket. Annars var det bland det bästa på Way out West att dansa till dem i ösregn.

3. FLORENCE AND THE MACHINE. Man bara måste älska denna kvinna iförd gulddräkt, med hennes ben som aldrig tar slut och hennes röst som spränger trumhinnor.

Bäst var när det blåste kallt, och Florence sa: "This is a fever ray." Och, givetvis, sjöng If I had a Heart. Känslan jag fick då var obeskrivlig.

Resten av konserten bestod av hoppandes till hennes kufisk låtar om hundar och domestic violence.

På ett bra sätt.

2. BEIRUT. Det finns faktiskt inga ord för hur bra det var när detta band (som jag stolt uttalar på Småländska) spelade låtarna som får mitt hjärta att klappa snabbare. Elephant Gun, the Penalty, Scenic World, Nantes.

Dock var besvikelsen enorm när de inte spelade min absoluta favorit, My night with a prostitute from Marseille.

1. FEVER RAY. När jag lyssnade på henne stod jag halvt blundandes, med min hatt tryckt mot mig som om det vore mitt förstfödde barn, vaggade maniskt fram och tillbaka, och sjöng med.

Jag har aldrig varit så euforisk som då.

Entusiasm.

Imorgonärdetwayoutwestochjagärsågladattjaginteensorkarsättautmellanrumellerursäktamigförattmittförsökattläggauppvideospåallaartisterjagtänktesefördetgörfaktisktingentingmennubordejagslutaskrivaochsovafördethärärändåjobbigtattläsaochingenkommernogatthaläständahitmenjagärbaraförflummigförattsovajagmåstelugnanermig.

Happy go lucky.

Denna morgon vaknade jag med en känsla av att någon slagit mig ansiktet med en kall, blöt fisk.

Jag inser att denna liknelse kan vara aningens missvisande, med tanke på att de allra flesta associerar kalla blöta fiskar (särskilt i ansiktet) som en mycket negativ sak.

Jag däremot, finner dem underhållande.

Kort sagt: när jag cyklade från jobbet och för femtonde gången i rad, funderades på att köpa sig en frukost på Wayne's (men ändrade sig för femtonde gången i rad med tanke på priserna och på grund av mitt snåla Småländska ursprung, för att vara fördomsfull), kände jag mig som en fulländad människa.

Kanske var det vädret. Kanske var det för att det är Way Out West om en vecka.

Hur som helst spenderade jag större delen av dagen med ett Amélie-leende på läpparna.

Även när jag stod och skulle hämta ut blommor till min praktikplats log jag. Och blommorna var en meter höga. Och när jag smällde jag till en dam i huvudet med dem. Och när jag vände mig om för att säga förlåt och smällde till henne igen. Och när jag vände mig om för att gå ut smällde jag till henne igen.

Även då log jag som Jultomten hög på LSD på Disneworld med en villig kvinna.

Och dagen gick i samma spår. Jag hoppade fram istället för att gå. Doppade händerna i fontänen för att svalka mig och tänkte inte på hur äckligt vattnet egentligen är. Log åt småfåglar. Såg en fjäril utan att direkt tänka på den som död, paralyserad med eter och uppspikad på en tavla.

Jag vet inte varför jag har varit så exeptionellt glad idag. Kanske var det för att jag kommit så nära ett unibrow jag kan.

Det blev inte så hett som jag hade tänkt mig, dock.