torsdag v. 21

Nu när vecka 21 går mot sitt slut, är jag lycklig med att äntligen, efter biologiprov, TOK-redovisning, engelska-redovisning, spanska-redovisning, svenska Internal Assesment och psykologipresentation kan ta mig tid att göra de små, enkla tingen i livet som jag längtat efter en mängd gånger då jag under sena kvällar och tidiga morgnar och all tid emellan suttit med näsan i böcker/skärmar.
Ta sig tid att städa rummet, att plugga lite psykologi, ta ett bad och dricka jordgubbssaft (samtidigt som man då låtsas att det är vin. För vin är sofistikerat, men smakar fruktansvärt), baka något form av bröd och se lite medicinska komplikationer på TV.

Livet är underbart.

Sverige värvar!

Är det bara jag som tycker att Moderaternas "Sverige Jobbar"-kampanj påminner extremt mycket om en sekt?

Liksom, människor uppmanas att ständigt kampanja, överallt och alltid. Alltid försöka varva folk. Ha med sig flygblad i väskan. Störa dem när de pluggar ("för plugga är ju tråkigt!"). Pränta in sitt budskap på alla sorters medel möjliga - facebook, twitter, bloggar och allt däremellan. Även tröjan man alltid har på sig ska handla om kampanjen. Man ska politiskt flörta med människor. Hånle hela tiden. Man ska tvinga folk in i mörkret som stavas alliansen.
Och det roligaste är, att de tycks säga att allt handlar om pengar. SSU har pengar. De är en viktig konkurrent. Ingenting om åsikternas vikt eller något sådant.


Låter inte det här precis som en såndär sekt där allt handlar om att tvinga in så många människor som möjligt?

"En sallad, tack!"

För vår tredje muntliga presentation på engelska jobbar vi nu med mäns och kvinnors reklamer, hur de använder sig av stereotyper, etcetera (jag kan snart en Filippinsk shampoo-reklam utantill) vilket leder till en avsevärd mängd gånger vi sett Coca Cola Zero-reklamen. Och visst är den rolig. En kille dricker Cola, den oskyldiga restaurangen blir en strippklubb (eller något liknande) och en massa saker sprängs helt irrelevant medan en basröst talar om hur livet är som det borde vara med Cola Zero (den förbjöds givetvis i Sverige inte alltför länge sedan den började visas).

Och visst är den rolig. Men den här tar ändå priset.

lördagsfilosofi

Jag tror att den delen av världen jag lever i är uppdelad i två kategorier.
1) De som läser rumänsk ressanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.
2) De som springer genom en dödsmaskin.

Två olika stadier av primitivitet som obligatoriskt ser ner på varandras aktiviteter. Det gör det lite svårt för oss som befinner sig precis mittemellan dödsmaskinens brölande och de evighetslånga nonsensliknande poesiverserna ("idag såg jag en katt, varför såg jag en katt, varför är stenarna så långt utplacerade från de glittrande Italienska maskerna i coca-colaburkarnas förarktfulla uppsjö av uppkorkade drömmar och glassplitter") som får nickar förstående till de undangömda meningarna.

Jag hoppas på ett samförstånd där vi alla kan existera tillsammans, i en utopi av renässanspoesi som läses högt bredvid en ljudande dödsmaskin.

Mnih

Så idag var min mors mor (mormor med andra ord) och hälsade på i den svartvita lägenheten jag kallar mitt hem. Hennes man, min morfar, var också med på ett litet hörn och nynnande litet.
Jag visade dem internet, och lärde mormor skicka sitt första mejl (mormor är åttioåtta år och inte särskilt teknisk). Det var en väldigt fin syn.
På den ljusa skärmen visade jag dem sedan potentiella utbildningar. Klickade bland de vitblå bokstäverna som visade studiealternativ på Göteborgs Universitets hemsida.
Och herremingurka, det är lika bra att komma ut ur den gamla malätna och dammiga nördgarderoben direkt. Jag vill läsa allt där. Precis allt. Zoologi. Psykologi. Globala studier. Internationella relationer. Litteraturvetenskap. Miljövetenskap. Sociologi.

När jag kommer ut ur högskolan kommer jag att vara redo för pension, men det är väl okej? Bara att fortsätta plugga det som är intressant, lära sig nya saker, tills man är redo att pensionera sig och slå sig ner i en Norrländsk villa med inomhuspool och bibliotek.
Precis så, precis så, tack.

Min mormor sade förresten det smartaste jag hört på en massa år: "Åh, du dricker kaffe. Det är bra, det är en förståndig flicka vi har."

Vägen till IB - episod två.

Så kom dagen då betyget i svenska skulle avslöjas för de aningens nervösa åttaklassarna. Det var en varm dag i maj, återigen en dag då solen obamhärtigt skulle stängas ute av prasslande persienner och glömmas bort de många timmar man spenderar inomhus.
Vår hjältinna sitter på en träbänk placerad på en tegelvägg, med fötterna nervöst skrapande mot det gråbeiga (alltid ska det vara gråbeige, har någon någonsin uttryckt att det skulle vara smakfullt?) linoleumgolvet. Hon får höra att, trots höga prestationer inom den skriftliga delen av svenska, når prestationerna inte högt upp nog för det högsta betyget. Men, tröst, du är på väg upp, du är på väg. Du talar helt enkelt inte nog. Du talar bättre engelska. Stakar mindre och har ett slags självförtroende i blicken och rösten som tycks försvinna helt när det gäller svenska språket.
Inte är det enkelt att förstå, att den där lilla stunden av överlägsenhet som skapas när engelskan sätter in, är vad som skapar förnöjdheten, glimten, blicken, rösten. Den som försvinner annars.

Ett beslut fattas. Vilken linje jag än väljer, måste den innehålla en avsevärd mängd engelska.

361 dagar kvar...

Känner att IB-andan går till överdrift när man stannar kvar till halv fem i skolan en fredag när man slutar tjugo över ett.