Jobbcoacher

Det allra värsta med jobbcoacher är inte att de använder ljusterapi och diverse andra flummigheter för att få folk att känna sig "redo för marknaden". Det värsta med jobbcoacher är att de finns överhuvudtaget.

VAD SKA VI MED JOBBCOACHER TILL NÄR ARBETSLÖSHETEN NÅR TAKET? Ska vi bli coachade till ett jobb... som inte finns?



Nu ska jag fortsätta med att skicka mitt CV överallt. Vi hörs.

jag & skoluniform

Finner det som så att skoluniform inte är en särskilt dålig idé alls. Grundidén som politikerna presenterar för den - att den skulle reducera mobbing för att man suddar ut barriärer mellan klasser när alla klär sig likadant istället för att vissa struttar runt i Chanel istället för Second Hand - är dock bara nonsens. Varför krångla till det så förbannat? Varför inte bara lära människostackarna att acceptera varandra för mer grundläggande faktorer än bara ett ynka litet klädesmärke?
Jag tycker att skoluniform är en rätt så fin idé för att det eventuellt skulle stärka känslan av tillhörighet till skolan, samt disciplinen...
Äh, vem försöker jag lura? Jag tycker bara att skoluniform är en god idé för att det skulle vara så mycket roligare att gå klädd så här i skolan







PS. Det sades att skolan jag gick på, Junedalsskolan, var den värsta skolan när det gällde märkeskläder - varenda elev var tvungen att gå runt i Lacoste, Dior, Blaha-blaha, annars blev man toalettdöpt eller liknande. Konstigt nog märkte inte jag av detta alls, trots mina tre år jag spenderade där utan ett enda märkesplagg.

vanliga vanor och liknande

Insåg idag att jag är en vanemänniska då jag gick samma väg till biblioteket som jag alltid gjort, trots att den var stängd på grund av byggarbete. Blev tillsagd av arbetarna som ville vifta bort mig som en liten irriterande fluga att jag skulle anpassa mina vägar efter Jönköpings tillbyggen härefter. Jag svarade obstinat (efter att ha bett om ursäkt, givetvis):
"Men jag går ju alltid här!"

way out west 2011 del 1

Slottskogens snåriga stigar och pulserande musik kan redan vänta sig ett (betalt) besök av mig i år. Och det är ju inte mer än rätt att jag lägger fram mina önskemål för vad jag vill stöta på för musik när jag väl befinner mig där.
så från och med idag ska jag nu lägga fram lite artister vars existens skulle förgylla en allaredan förgylld stad.


...och jag börjar med PJ Harvey.
Jag upptäckte denna kvinna idag, då jag kände mig lite nedslagen efter biologimock. När jag öppnade Spotify-fönstret på datorn såg jag hennes namn dyka upp som den där vätten som brukar dyka upp bakom ens datorskärm när man suttit där lite för länge (vänta, känner inte ni till den?!) och visste att det var lite bekant på något sätt. Hursomhelst. Jag lyssnade. Jag gillade. Jag blev känslomässig. Jag lyssnade lite till. Jag lyssnade mycket till. Jag vill se henne live.



Vad finns det inte att gilla med en artist som dricker te (?) så snyggt, menar jag...



(Om ni undrar varför jag väljer way out west är anledningarna trefaldiga:
1. Musiken.
2. Göteborg.
3. Jo, jag är en tältmänniska som älskar att sova utomhus - men alla som campat med mig vet att jag är en katastrof i tält. Jag river dem, sprider ut mina saker och tycker dessutom att det är bland det roligaste som finns att vakna mitt i natten och undra var jag är eftersom jag är utomhus och väcka personen bredvid mig och fråga var vi är.)

(s)mock...

När vi tog klivet in i Brahesalen insåg jag att det är precis så här den riktiga examinationen kommer att kännas som. Som att bli nedslagen men inte känna det förrän man ser sig i spegeln och upptäcker en blåtira så stor att den likagärna kunde vara MaxFactor-ögonskugga ditmålad av en tolvåring.
Hela dessa tre månader inför exams kommer att kännas som en enda stor blåtira. Alternativt nittio stycken små.

... exams är fånigt. Ska komma på en egen konstform, som att måla med ögonfransarna till exempel, och tjäna pengar på det istället i framtiden. Tack och hej.

(fast egentligen har jag redan gjort ett urgulligt pluggschema för kommande tre månader på blankpapper med grön och rosa penna. fan också.)

(S)MOCK!

Jag placerar ett foto föreställandes mig (alternativt en kompis, jag/hon är så suddig att jag bara ser en kontur av en människa) hoppa i Hallands sanddyner bredvid de sinnesbedövande doftljusen när jag sitter och trycker ner namn på DNA-baser och steg i replikationen av RNA i min hjärna. Allt till ingen nytta. Måhända är det doftljuset som stinker så mycket kola att jag inte koncentrerar mig ordentligt.
Den egentliga anledningen till att det inte är så nödvändigt är att hela mitt plugg har gått åt till ett låtsasprov, det fruktade MOCK-exams.

Min lugna del säger att det inte spelar någon roll, det är inga resultat som spelar någon roll. Den andra delen är uppskruvad som en sådan där gammal plåtleksak som man skruvade upp med en liten spak på sidan och sedan rullade den runt, runt.
Det är ungefär så jag ser ut nu. Jag rullar runt, runt i en repetitiv cirkel. Försöker desperat att lyssna på min lugna/förnuftiga sida, men sanningen är den att den sidan är så liten att den knappt hörs när den talar. Den är knappt en DNA-sträng.

en sak till!

Kom att tänka på en sak angående låten, Winter Rose, som jag länkade till, av Firefox AK. Jag kom på varför jag älskar den.

Inte för att videon till den är fantastiskt vacker, inte för att Tiger Lou och Firefox AK fungerar fantastiskt bra ihop röstmässigt, inte ens för den härliga rytmen.
Jag gillar desperationen i låten. Det låter måhända aningens sorgligt, men det är något outtalat vackert över raderna som bara vrålar ut ren och skär desperation, som ett avgrundsskrik:
Give me some pleasure,
give me some joy,
just give me something
I can't destroy



Det är helt galet hur fina låtar blir med ingredienserna desperation, vemod och sorgsenhet (jag kan inget om musik, så några lyckade ackord eller beats kan jag inte säga är essentiella för en låt. jag kör på känslor istället.)