Lennart, my love!

Jag kom precis på varför jag aldrig skrev färdigt den där knäppa historien om Lennart som drunknade i en pool i Nässjö simhall och tydligen förblödde av ett uppkliat myggbett.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.

Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:

"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."

Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.

Varg.

Det är klockan åtta en lördag, och jag bryter totalt mot principerna jag egentligen ska åta mig som sjuttonåring och kastar mig - efter en lång promenad, I might ad - framför en dokumentär på tvåan om vargar.
(Jag kan inte låta bli att vara lite stolt över detta. Jag väljer dokumentär framför förfest. Jag är officiellt en nörd.)

Under dokumentärens gång sitter jag mest och gör små förälskade fnitterljud så fort jag ser en varg (och även en korp, vilka jag också är fascinerad av) och måste ha min hund till hands att klappa och låtsas att hon är en varg.

Sen blir det bara sorgligt. En massa vargar dör, ingen vet hur eller varför. De bara dör. En varghund blir dödad av en varg.
Jag sitter och gör lyckliga ljud och gråter om vartannat.
De är så fiiina... åh, han dog. snyft.

Jag förstår faktiskt inte varför människor dödar varg. Jag kan självfallet förstå om fallet är så att en varg attackerar ens hund, och man bara... råkar ha en gevär till hands? ...då kan det väl vara inte så farligt att försvara sitt djur... eller?
Jag menar, vad ska man göra? Om en varg dyker upp och attackerar min egen hund... usch, jag kan inte ens tänka på det.

Förutom det förstår jag faktiskt inte tjuvjagandet på varg. De är bara som djur är. Djur attackerar andra djur. Sådana är de, så har de alltid varit.
Jag menar, det är ju omöjligtvis bara varg som kan tänkas attackera människors tamdjur.
Det är ju något fel eftersom människor i alla tider har förföljt vargen, tjuvskjutit den och förgiftat djurkadaver bara för att bli av med den.
Gör man så här mot andra djur?

Är det så att vargen är Sveriges mest förföljda, missförstådda djur, eller har bara vargjakten förstorats i media?

Jag menar, borde inte människor vara helt loco över rävar? Rävar dödar hönor och kaniner som vi människor sprejar ner myggor. Vargar dödar väl inte får och liknande så väldans ofta?

Well, I guess I will never know.
Jag tycker dock att vi ska vara rädda om vår varg och ta väl hand om den.
För att den är så awesome.

I min trevliga framtid ska jag forska om vargar. Och då ska jag kunna skriva något bättre om vargar än bara flummigt crap.

"En hittills namnlös historia".

För ett tag sen storstädade jag min mapp och min hjärna på korkade historier jag påbörjat men aldrig avslutat. Varenda en av dem är obeskrivligt kufiska, men igårkväll (eller när det nu var) hittade jag den kufiskaste av dem alla, vid namn "En hittills namnlös historia":



"(...) Nu stod ett gäng poliser runt poolen där alltså en kropp låg.
Vattnet vid ytan var lätt blodfärgat och ett antal poliser fotograferade poolen. Blixtarna reflekterade sig i det blodröda vattnet och hallen runt omkring var svagt upplyst med ett par gräsliga sjuttiotalslampor.
En polis, en kort och knubbig tysk med synlig flint, stod och doppade en munk i kaffe som stereotypen av en kort och knubbig tysk polis med synlig flint i filmer och Tv-serier.
Hans namn var polisman Gerhard, med tyskt uttal. Hans föräldrar var från Tyskland, vilket logiskt nog förklarar det tyska uttalet. Han hade för en dryg halvtimme sen suttit och bara tagit hand om löjliga polisanmälningar från ilskna grannar som blivit arga bara på grund av högt ljud från den andra lägenheten.
Han hade tagit en kopp kaffe var femte minut för att ens hålla sig vaken. Nu behövde han knappt sin kopp kaffe, men han har alltid tyckt om att doppa munkar i kaffe. När kroppen togs upp ur vattnet, försökte han låta likgiltig och frågade polischefen (som inte är särskilt viktig i den här berättelsen, så jag struntade faktiskt i att ens försöka ta reda på något av hans många namn eller mystiska bakgrund):
”Vad har vi här då?” obligatoriskt.
”Man, runt trettiofem till fyrtioårsåldern. Vi fick samtalet från en anonym simvakt som låst in sig badrummet för att gråta över att hennes pojkvän gjort slut med henne och därmed inte tänkt på att kolla simhallen."
"Jaså?" sade Gerhard, återigen obligatoriskt. "Vad mer då?"
"Ja, han hade tydligen varit otrogen på en fest och påstått att hon kvävt honom, av vad jag förstod..."
"Dödsorsaken, alltså."
"Mord, dråp eller självmord skulle jag anta. Man ser rivmärken här på armen.” han visade rivmärken för Gerhard. ”Han måste ha drunknat, för det är inget tecken på våld mot huvudet eller någonting. Han är varken knivskuren eller skjuten, heller.”
”Men hur har han börjat blöda, om han inte är knivskuren?” frågade Gerhard med blicken på det lätt blodfärgade vattnet
”Han hade ett uppkliat myggbett på armen. Det sprack upp under tiden han låg i vattnet, vilket bevisar att han drunknade strax efter eller innan stängningsdags.”
"Gör det?" frågade Gerhard tyst.
"Det är så mycket du inte vet, min tyske vän", sade polischefen nedlåtande.
Det blev en kort paus i deras samtal.
"Ja, det är verkligen fruktansvärt..." mumlade Gerhard.
"Jag vet", suckade polischefen. "Myggor. De kan förstöra ett helt liv, eller hur?"
Det blev återigen tyst ett tag, innan Gerhard bestämde sig för att ta sin gula cykel och slippa sin polischefs gliringar om hans (vilket jag anser, 'högst underskattade') dialekt. (...)"


Jag var runt tretton när jag skrev det här, enligt min dator. Jag minns att jag då var övertygad att uppkliade myggbett kunde orsaka stora blödningar.
Förutom det har jag bara vaga minnen från när jag skrev detta. Det känns lite som om jag överhuvudtaget hade ätit lite för mycket socker när jag skrev det.
Hela historien är flera sidor lång, men inte avslutad. Jag åtar mig nu uppdraget att avsluta den under sommarlovet.
Bara för att.

mnfgkrrr

Vänta lite nu.
Förstenade kor? Porslinelefanter?

Jag måste sluta skriva saker när jag är så trött som jag är nu. Det håller ju inte.

Bokslut.

(nej, Syster, inget av det som jag skriver nedan är någon som helst metafor för Slutet. Jag lovar! Jag har inte ens vågat läsa den...)

Något av det mest destruktiva som finns är bokslut.

Särskilt långa bokserier.
Man har lagt ner sitt hjärta och sin själ på en serie böcker, och helt plötsligt tar de bara... slut.
Det är lite som ett krig. Ett väldigt diffust krig.

Jag menar, här har man sett karaktärer växa framför sina ögon, man har sett hur de utvecklas (och man har givetvis blivit oerhört bokförälskad i dem) och helt plötsligt kan de bara - BANG! - bli förgiftade.
Eller varför inte råka spränga sig själva i luften med något av de konstiga avtagbara kroppsdelarna de hittat från påhittade djur?
Allt kan hända i SLUTET.
Och är det verkligen värt att läsa färdigt en bok bara för att inse att ens älskade karaktär har råkat ut för något förskräckligt öde?

Det är lite som att befinna sig på ett stort krigsfält. Allt knyts samman i SLUTET, allt klarnar upp.
Alla små detaljer och ledtrådar får plötsligt en mening, och med lite tur och list kan man listaut vad fasen den där blurriga delen i mitten är för något, det som man funderat på...
Man kanske har trott att det där blurret var en porslinelefant. Förutsatt att man har lite dålig syn och är lite halvt färgblind, så kan ju faktiskt den där elefanten i själva verket vara en förstenad ko.

Det kan vara oerhört skönt att äntligen få veta vad som har hänt på riktigt, men å andra sidan så är det ju SLUT sen. Det kommer inget mer. Allt är färdigt, klart, och där står man som en krigsveteran vid fältets SLUT och undrar vad fasen som hände, hur tog det SLUT så fort? Vart tog alla karaktärer vägen?
(Och vad i hela världen ska jag göra med den här gigantiska förstenade kon?)

Så. Med detta vill jag meddela att jag inte tänker läsa Slutet.
Det är helt enkelt bara alldeles för sorgligt att lämna ett fält där man följt striden sen man var tio år gammal.

Nej. Jag måste läsa den!
Eller inte.
Joo.
Eh...
Ambivalent, thy name is... jag.

(och Lemony Snicket är den bäste författaren of all time! I alla fall tycker jag det för tillfället.)

Jag har blivit löjligt fascinerad av tysk musik på sistone. Ingen aning varför, jag var alltid en av de människorna som sa:
"blä, jag skulle aldrig kunna läsa tyska, det är så fruktansvärt fult, och man tänker bara på äcklig korv när man hör det."

Men nu har jag blivit snärjd av detta ljuvliga korvspråk. Och den här låten ska jag ha som bröllopsmarsch om jag gifter mig.




Den eller Ode to Divorce.

S.O.T. and proud!

Jaha, ja.
Och här sitter jag och har ett helt obegripligt bloggnamn. S.O.T. Vad kan det tänkas stå för?

Stödgrupp för Ornitfobiska Transsexuella?
Störande Optik-Trams?
Steppdansandesagoprinsessballerinaveterinär?
Studentmottagning?
Sovande Oroliga Trattkantareller?
Synskadade Ornitologers Tröstgrupp?

Ja. Listan kan bli lång (om man är det minsta bra på att hitta på förkortningar, vill säga).

Saken är den, att jag inte har någon avsikt att avslöja det. Inte än i alla fall.
Jag tänkte, att jag kanske kunde göra lite som i Syskonen Baudelaires Olycksaliga Liv (konst, konst, konst - läs nu!) med deras eviga förkortning F.B.K.



Saken med F.B.K. var att när jag var yngre, och betydligt mer intellektuell än vad jag är nu (min intellektuella nivå ligger på samma nivå som min blodgrupp: 0-) lyckades jag lista ut, med lite hjälp av engelska översättningen, vad F:et i F.B.K står för.

Eller om det nu var B:et? Det var nog B.
Nej, nej, det var K! eller...
åh, whatever. Någon som är smart, eller känner mig sen 2003, kan lista ut vad S.O.T. står för på tre röda.

oh, well.
Jag är en glad S.O.T. och nu ska jag sysselsätta mig med min spännande historia om den röda luftballongen.