Mina glasögon har gått mitt itu.
Jag vände mig om för snabbt i ett läge då jag var alldeles för blöt och för våldsam, och de gled av mig, flög ner på golvet och bara gick mitt itu.
Jag plockade upp dem och såg på dem. Jag vet att att jag har tappat tiotals gånger förut, från högre höjder och med ett våldsammare fall. Men det var nu som de valde att gå mitt itu (detta hände fredagen den trettonde. hade jag varit vidskeplig, hade jag trott att det hade något med saken att göra.) och lämna mig funktionshindrad (det är sant. människor med synfel utan åtgärd klassas som funktionshindrade).
Jag gick till skolan utan glasögon, för en gångs skull, med de trasiga i fickan. På väg till skolan insåg jag hur dåligt jag faktiskt såg.
Allt flöt ihop. Det fanns inget konkret alls. Inget man kunde definiera som helt eller eget. Marken jag gick på tycktes sjunka ner och sticka upp på vissa ställen. Människornas ansikten såg snedvridna ut, ögonen såg bara ut som svarta hål, näsan och munnen en bisarr klump.
Det är något oerhört skönt med att gå utan glasögon. Man behöver inte ta ställning till vad som dyker upp på vägen, man behöver inte ens försöka lista ut vad det är.
För det kan ju vara en buske, men det kan även vara någon form av bil. Man kan glida runt i en ovisshet, som svävandes över det konkreta. Det finns inget svar på något. Eller så många svar att det är nästintill omöjligt att bestämma vilket som är det rätta.
Och det är precis så jag ser mig som agnostiker. Som en människa utan glasögon. En relativt lycklig sådan.
Om än lite naiv.
torsdag 26 november 2009
torsdag 19 november 2009
Upplysning.
En mycket konstig sak hände mig en gång. Det var på en buss på väg från Berlin för bara några månader sen.
Som den eskapist jag är, befann jag mig i dagdrömmerier om abstrakta händelser, och lade inte märke till omvärlden förrän jag såg små förfallna stugor nedanför vägen, samt ett gigantisk skorsten som bolmade ut koldioxid till kontrast till solnedgången som lade sig i bakgrunden.
Jag såg på stugorna, och konstaterade att människor troligtvis bodde i dem. Människor som hade så eländigt att de fick bo i småstugor bredvid en stor motorväg.
Kanske var min teori bara ett resultat av min naivitet och min eskapism, men i just det tillfället verkade det vara ett ganska rimligt svar på varför stugor var utplacerade på ett så kufiskt ställe.
Jag såg på skorstenen som bolmade ut koldioxid vi människor utan minsta ånger (och även om det skulle vara med ånger, spelar det ingen roll alls) släpper ut i vår atmosfär. Konstaterade att världen är körd. Mänskligheten är körd. Vi bryr oss inte. Vi ser det inte. Vi ser inte vad som händer i världen, att vi förstör den, att människor dör varje dag av anledningar man vill kalla onödiga, kränkande, ignoranta. Att vi låter de som föddes med mindre tur (för man kan bara kalla det tur att man föds i en rik familj i ett i-land) ha det för jävligt, att vi låter djur födas för att döda dem fem veckor senare.
Av någon anledning, kände jag hur en våg av, vad jag bara kan definiera som kärlek, torna upp inom mig. Kärlek till världen jag en kort stund, av en ren slump, kommer att få leva i.
Och det var av den mystiska anledning att jag kände att världen bara bestod av brister. Människor är brister.
Naturen var perfekt skapad, men den bristfälliga människan har ändrat den och dömt den till att försvinna med dem.
I den stunden älskade jag allt. Jag älskade koldioxiden, jag älskade de smutsiga vägarna, jag älskade alla idioter vi kallar människor som vandrar på planeten i denna stund med sina idiotiska tankar och idiotiska problem, jag älskade bussen jag fann mig i och alla människor i den och ljudet som skapades i den och smaken på min tunga och känslan av att andas.
Jag föll snabbt ur min kärleksfulla koma, men kan fortfarande känna den känslan ibland. Jag kan bara beskriva det som känslan av att vara upplyst.
(Nej. Det var inte den bussresan efter mitt äventyr med rosén. Bara för att klargöra saken.)
Som den eskapist jag är, befann jag mig i dagdrömmerier om abstrakta händelser, och lade inte märke till omvärlden förrän jag såg små förfallna stugor nedanför vägen, samt ett gigantisk skorsten som bolmade ut koldioxid till kontrast till solnedgången som lade sig i bakgrunden.
Jag såg på stugorna, och konstaterade att människor troligtvis bodde i dem. Människor som hade så eländigt att de fick bo i småstugor bredvid en stor motorväg.
Kanske var min teori bara ett resultat av min naivitet och min eskapism, men i just det tillfället verkade det vara ett ganska rimligt svar på varför stugor var utplacerade på ett så kufiskt ställe.
Jag såg på skorstenen som bolmade ut koldioxid vi människor utan minsta ånger (och även om det skulle vara med ånger, spelar det ingen roll alls) släpper ut i vår atmosfär. Konstaterade att världen är körd. Mänskligheten är körd. Vi bryr oss inte. Vi ser det inte. Vi ser inte vad som händer i världen, att vi förstör den, att människor dör varje dag av anledningar man vill kalla onödiga, kränkande, ignoranta. Att vi låter de som föddes med mindre tur (för man kan bara kalla det tur att man föds i en rik familj i ett i-land) ha det för jävligt, att vi låter djur födas för att döda dem fem veckor senare.
Av någon anledning, kände jag hur en våg av, vad jag bara kan definiera som kärlek, torna upp inom mig. Kärlek till världen jag en kort stund, av en ren slump, kommer att få leva i.
Och det var av den mystiska anledning att jag kände att världen bara bestod av brister. Människor är brister.
Naturen var perfekt skapad, men den bristfälliga människan har ändrat den och dömt den till att försvinna med dem.
I den stunden älskade jag allt. Jag älskade koldioxiden, jag älskade de smutsiga vägarna, jag älskade alla idioter vi kallar människor som vandrar på planeten i denna stund med sina idiotiska tankar och idiotiska problem, jag älskade bussen jag fann mig i och alla människor i den och ljudet som skapades i den och smaken på min tunga och känslan av att andas.
Jag föll snabbt ur min kärleksfulla koma, men kan fortfarande känna den känslan ibland. Jag kan bara beskriva det som känslan av att vara upplyst.
(Nej. Det var inte den bussresan efter mitt äventyr med rosén. Bara för att klargöra saken.)
söndag 15 november 2009
Uttag ur mina forna dagböcker II
Nu hittade jag förresten ett kvalitetsstycke.
Det behandlar en viss klassresa till Gränna.
S.O.T., år 2008: "...Där satt vi i syrebristen och diskuterade viktiga, djupa och filosofiska saker. Men mest pratade vi om stånd."
Mycket kvalitativt.
Det behandlar en viss klassresa till Gränna.
S.O.T., år 2008: "...Där satt vi i syrebristen och diskuterade viktiga, djupa och filosofiska saker. Men mest pratade vi om stånd."
Mycket kvalitativt.
torsdag 12 november 2009
Uttag ur mina forna dagböcker.
(Se titel för information.)
Ibland när man läser genom sina gamla dagböcker, kan det hända att man hittar exemplariskt briljanta meningar.
Detta kommer aldrig att hända om man skulle få för sig att läsa genom mina.
S.O.T., år 2006: "Jaha, nu slutar jag sjuan. Det är ju nästan sorgligt. Hittills har jag slutat 1an, 2an, 3an, 4an, 5an och 6an. Ja, det kanske är ganska uppenbart, men jag ville klargöra saken."
Samma person ett år tidigare: "Alltså, jag kommer bergis att rädda världen från all ondska."
Jag publicerar detta här, för att påminna om att någon läsare finner mina texter här enkelt skrivna och naiva nu, så var det inget att jämföra med för hur det var för några år sen.
Utvecklingen går alltså ständigt framåt.
Ibland när man läser genom sina gamla dagböcker, kan det hända att man hittar exemplariskt briljanta meningar.
Detta kommer aldrig att hända om man skulle få för sig att läsa genom mina.
S.O.T., år 2006: "Jaha, nu slutar jag sjuan. Det är ju nästan sorgligt. Hittills har jag slutat 1an, 2an, 3an, 4an, 5an och 6an. Ja, det kanske är ganska uppenbart, men jag ville klargöra saken."
Samma person ett år tidigare: "Alltså, jag kommer bergis att rädda världen från all ondska."
Jag publicerar detta här, för att påminna om att någon läsare finner mina texter här enkelt skrivna och naiva nu, så var det inget att jämföra med för hur det var för några år sen.
Utvecklingen går alltså ständigt framåt.
måndag 9 november 2009
De tjugofem objekten på mitt skrivbord.
Ett episkt ögonblick i Vänner är då Phoebe, den sanningsenligt galna kvinnan, och med det menar jag galen på ett vackert sätt, sitter med sin gittarr, smeker dess strängar och delar med sig av sin ljuva stämma för caféet.
Just denna specifika gång sjunger hon om de sextiosex färgerna i sitt sovrum. Hon har alltså suttit sig ner på sitt golv (förslagsvis), räknat sina sextiosex färger och sedan skrivit ner dem i ett litet block, för att sedan låta New Yorks cafévärld ta del av denna information.
Enda problemet är att låten inte får spelas. Den är klippt så pass kort att man bara hör henne sjunga färgerna "fuschia" och "malva". Detta gör mig så fylld av melankoli varje gång jag ser detta avsnitt.
Låt henne fortsätta, låt henne börja, låt mig få höra denna onödiga information!
För att fylla ut melankolin i mig (som är här för att stanna), tänker jag nu skriva ett extremt onödigt blogginlägg i samma anda som Phoebes sång. Jag tänker lista upp vad som finns på mitt skrivbord, och varför de hamnade där.
Objekt nummer ett: EN LITEN LYKTA.
Hur den hamnade där: slarvighet är mitt mellannamn, och jag har givetvis glömt den där efter hajken. Som för övrigt var i början av oktober.
Bör för övrigt lägga till att den är trasig. Och att mitt mellannamn egentligen är Hannah. Jag använder mig av talesätt.
Objekt nummer två: ÅTTIO ROMANER FÖR DIG SOM HAR BRÅTTOM-BOKEN.
Hur den hamnade där: efter att jag duschat, och sitter iförd en stor violett handduk på min säng med genomblött hår och lika blöt hy, är jag svag för att läsa romaner som tidsfördriv innan jag torkat så pass mycket att jag vågar mig på att klä mig.
Såsom boken föreslår, är jag en upptagen kvinna, som mycket ofta har bråttom och är stressad, och har helt enkelt inte tid att sätta igång och läsa romaner.
Den hamnade förslagsvis på skrivbordet istället för på sängen då jag gick mot min divan för att klä på mig.
Objekt nummer tre: FEST I MUMINDALEN-DATORSPELET.
Hur det hamnade där: I min naivitet, som jag erkänner att jag har, tänkte jag att jag kunde spela detta, sena nätter, nätter då böcker inte längre tilltalar och då ensamheten gör sig påmind likt ett vargs ylande.
Men det funkade inte. Och den liknelsen jag precis kom med var det löjligaste jag någonsin skrivit, sen jag försökte skriva en pjäs om SailorMoon när jag var tolv.
Objekt nummer fyra: ETT PASS.
Hur det hamnade där: efter Berlinresan har jag gjort mitt bästa att packa upp sakerna jag en gång packade ner, men de allra flesta hamnar på skrivbordet.
Inte för att passet skulle tillföra något dåligt till skrivbordet. Det är faktiskt ganska underhållande. Jag ser ut som en styckmördare på rymmen på det.
Objekt nummer fyra: TVÅ TÄNDSTICKSASKAR.
Hur de hamnade där: jag, i likhet med andra människor, får mina små kleptomaniska infall. Det är inget att skämmas över.
Vidare förklaring kommer med nästa objekt.
Objekt nummer fem: EN BEGAGNAD ÖLFLASKA SOM NU ANVÄNDS SOM LJUSSTAKE.
Hur det hamnade där: otaliga intalelser att lite stearinljus på rummet skulle vara fint som omväxling.
Objekt nummer sex: EN LÅDA SUDDIGUM.
Hur det hamnade där: även en samlad kvinna som jag kan drabbas av suddigumsabstines ibland. Då kan det vara bra att ha en i sin närvaro.
Objekt nummer sju: EN TOM COCA-COLAFLASKA.
Hur det hamnade där: används för att vattna diverse växter.
Objekt nummer åtta: EN KAKTUS.
Hur det hamnade där: min tanke var att det var löjligt att ha objekt att vattna med, men inget att vattna. Särskilt när vattningsobjektet var en halvfull coca-colaflaska.
Objekt nummer nio: EN GENOMSKINLIG HJÄRTFORMAD MAGNETRAM MED TVÅ HÖSTLÖV I.
Hur det hamnade där: genom en tolvårings kreativitet.
Objekt nummer tio: TRE CHOKLADBITAR FRÅN CHICAGO.
Hur de hamnade där: en farmor, en farmors resor, samt en farmors givmildhet att dela med sig av dessa godsaker till sitt barnbarn. Som aldrig åt upp dem.
Objekt nummer elva: EN OANVÄND BIOBILJETT.
Hur den hamnade där: en moders givmildhet och en dotters hunger efter gratis biobiljetter. Samt någon form av tävling på ICA.
Objekt nummer tolv: EN CIRKEL I MATERIAL SOM LIKNAR FRIGOLIT.
Hur den hamnade där: ja, det kan man fråga sig.
Objekt nummer tretton: EN KOPP MED NÖDVÄNDIGHETER SOM PENNOR, SAXAR, TEJP, PENNVÄSSARE OCH NÄSSPRAY.
Hur den hamnade där: känslan av att ett skrivbord inte är komplett om inte skrivmateriel inte existerar på det.
Objekt nummer fjorton: EN LITEN ROSA LÅDA SOM ÄR ALLDELES FÖR LITEN FÖR ATT BEVARA NÅGOT I.
Hur det hamnde där: troligtvis något form av bejakande av sin kvinnlighet.
Objekt nummer femton: TVÅ ABSTRAKTA FOTOGRAFIER.
Hur de hamnade där: under en viss period av sitt liv, kan en ung kvinna sträva efter kreativitet. I många fall kan svaret på detta vara att ta flummiga fotografier och sedan redigera dem i photoshop. Numera används dem som bokmärken, och måste därför alltid vara nära till hands.
Objekt nummer sexton: MIKE OLDFIELDS SAMLINGSALBUM: BEST OF THE FOUR ELEMENTS.
Hur det hamnade där: genom ren kärlek till Mike Oldfield. Må hans skivor alltid vara nära mig.
Alltid.
Objekt nummer sjutton: DATOR OCH DATORTILLBEHÖR.
Hur de hamnade där: industrialisering, skulle jag vilja påstå.
Objekt nummer arton: LAVENDEL I EN STOR GLASBURK.
Hur det hamnade där: återigen, genom en vilja att bejaka sin kvinnlighet. Och en glasburk, oavsett innehåll, är livsnödvändigt för alla skrivbord.
Objekt nummer nitton: FEM GLASÖGON MED FELINSTÄLLD STYRKA.
Hur de hamnade där: stor envishet, och en samlares välvanda blick för vackra glasögon i diverse secondhandbutiker.
Objekt nummer tjugo: FINLANDS NATIONALEPOS.
Hur det hamnade där: Don Rosas mästerverk, samt en hel del inre nördighet som vill släppas ut i det fria.
Objekt nummer tjugoett: EN NYCKELRING FRÅN TV4.
Hur den hamnade där: troligtvis en familjemedlems omtänksamhet och tro om att jag skulle vilja ha ett sådant objekt.
Objekt nummer tjugotvå: FÖR GAMMAL HUDKRÄM.
Hur det hamnade där: glömska, och en naiv tro om att jag någonsin skulle använda något sådant för att förgylla min hud. Fukta den. Glädja den.
Min hud blev dock besviken när jag, efter att ha använt den cirka tio gånger, inser tre år efter mitt inköp, att den luktar ruttet.
Objekt nummer tjugotre: EN FUL PLÅTBURK MED COCA-COLAMOTIV.
Hur den hamnade där: ren köplust och, förvaring av kortspel.
Objekt nummer tjugofyra: ETT PAR ÖRONSKYDD I ULL.
Hur de hamnade där: ja, du. Inte vet jag.
Objekt nummer tjugofem: EN BARBIEDOCKA MED SPRETANDE ARMAR OCH BEN.
Hur hon hamnade där: ren förvirrning. Gissar jag.
Och med detta avslutar jag alltså mitt inlägg. Mina slutsatser om saker och ting är oftast abrupta och korta. Så blir även denna.
Farväl, och tack för din tid.
Just denna specifika gång sjunger hon om de sextiosex färgerna i sitt sovrum. Hon har alltså suttit sig ner på sitt golv (förslagsvis), räknat sina sextiosex färger och sedan skrivit ner dem i ett litet block, för att sedan låta New Yorks cafévärld ta del av denna information.
Enda problemet är att låten inte får spelas. Den är klippt så pass kort att man bara hör henne sjunga färgerna "fuschia" och "malva". Detta gör mig så fylld av melankoli varje gång jag ser detta avsnitt.
Låt henne fortsätta, låt henne börja, låt mig få höra denna onödiga information!
För att fylla ut melankolin i mig (som är här för att stanna), tänker jag nu skriva ett extremt onödigt blogginlägg i samma anda som Phoebes sång. Jag tänker lista upp vad som finns på mitt skrivbord, och varför de hamnade där.
Objekt nummer ett: EN LITEN LYKTA.
Hur den hamnade där: slarvighet är mitt mellannamn, och jag har givetvis glömt den där efter hajken. Som för övrigt var i början av oktober.
Bör för övrigt lägga till att den är trasig. Och att mitt mellannamn egentligen är Hannah. Jag använder mig av talesätt.
Objekt nummer två: ÅTTIO ROMANER FÖR DIG SOM HAR BRÅTTOM-BOKEN.
Hur den hamnade där: efter att jag duschat, och sitter iförd en stor violett handduk på min säng med genomblött hår och lika blöt hy, är jag svag för att läsa romaner som tidsfördriv innan jag torkat så pass mycket att jag vågar mig på att klä mig.
Såsom boken föreslår, är jag en upptagen kvinna, som mycket ofta har bråttom och är stressad, och har helt enkelt inte tid att sätta igång och läsa romaner.
Den hamnade förslagsvis på skrivbordet istället för på sängen då jag gick mot min divan för att klä på mig.
Objekt nummer tre: FEST I MUMINDALEN-DATORSPELET.
Hur det hamnade där: I min naivitet, som jag erkänner att jag har, tänkte jag att jag kunde spela detta, sena nätter, nätter då böcker inte längre tilltalar och då ensamheten gör sig påmind likt ett vargs ylande.
Men det funkade inte. Och den liknelsen jag precis kom med var det löjligaste jag någonsin skrivit, sen jag försökte skriva en pjäs om SailorMoon när jag var tolv.
Objekt nummer fyra: ETT PASS.
Hur det hamnade där: efter Berlinresan har jag gjort mitt bästa att packa upp sakerna jag en gång packade ner, men de allra flesta hamnar på skrivbordet.
Inte för att passet skulle tillföra något dåligt till skrivbordet. Det är faktiskt ganska underhållande. Jag ser ut som en styckmördare på rymmen på det.
Objekt nummer fyra: TVÅ TÄNDSTICKSASKAR.
Hur de hamnade där: jag, i likhet med andra människor, får mina små kleptomaniska infall. Det är inget att skämmas över.
Vidare förklaring kommer med nästa objekt.
Objekt nummer fem: EN BEGAGNAD ÖLFLASKA SOM NU ANVÄNDS SOM LJUSSTAKE.
Hur det hamnade där: otaliga intalelser att lite stearinljus på rummet skulle vara fint som omväxling.
Objekt nummer sex: EN LÅDA SUDDIGUM.
Hur det hamnade där: även en samlad kvinna som jag kan drabbas av suddigumsabstines ibland. Då kan det vara bra att ha en i sin närvaro.
Objekt nummer sju: EN TOM COCA-COLAFLASKA.
Hur det hamnade där: används för att vattna diverse växter.
Objekt nummer åtta: EN KAKTUS.
Hur det hamnade där: min tanke var att det var löjligt att ha objekt att vattna med, men inget att vattna. Särskilt när vattningsobjektet var en halvfull coca-colaflaska.
Objekt nummer nio: EN GENOMSKINLIG HJÄRTFORMAD MAGNETRAM MED TVÅ HÖSTLÖV I.
Hur det hamnade där: genom en tolvårings kreativitet.
Objekt nummer tio: TRE CHOKLADBITAR FRÅN CHICAGO.
Hur de hamnade där: en farmor, en farmors resor, samt en farmors givmildhet att dela med sig av dessa godsaker till sitt barnbarn. Som aldrig åt upp dem.
Objekt nummer elva: EN OANVÄND BIOBILJETT.
Hur den hamnade där: en moders givmildhet och en dotters hunger efter gratis biobiljetter. Samt någon form av tävling på ICA.
Objekt nummer tolv: EN CIRKEL I MATERIAL SOM LIKNAR FRIGOLIT.
Hur den hamnade där: ja, det kan man fråga sig.
Objekt nummer tretton: EN KOPP MED NÖDVÄNDIGHETER SOM PENNOR, SAXAR, TEJP, PENNVÄSSARE OCH NÄSSPRAY.
Hur den hamnade där: känslan av att ett skrivbord inte är komplett om inte skrivmateriel inte existerar på det.
Objekt nummer fjorton: EN LITEN ROSA LÅDA SOM ÄR ALLDELES FÖR LITEN FÖR ATT BEVARA NÅGOT I.
Hur det hamnde där: troligtvis något form av bejakande av sin kvinnlighet.
Objekt nummer femton: TVÅ ABSTRAKTA FOTOGRAFIER.
Hur de hamnade där: under en viss period av sitt liv, kan en ung kvinna sträva efter kreativitet. I många fall kan svaret på detta vara att ta flummiga fotografier och sedan redigera dem i photoshop. Numera används dem som bokmärken, och måste därför alltid vara nära till hands.
Objekt nummer sexton: MIKE OLDFIELDS SAMLINGSALBUM: BEST OF THE FOUR ELEMENTS.
Hur det hamnade där: genom ren kärlek till Mike Oldfield. Må hans skivor alltid vara nära mig.
Alltid.
Objekt nummer sjutton: DATOR OCH DATORTILLBEHÖR.
Hur de hamnade där: industrialisering, skulle jag vilja påstå.
Objekt nummer arton: LAVENDEL I EN STOR GLASBURK.
Hur det hamnade där: återigen, genom en vilja att bejaka sin kvinnlighet. Och en glasburk, oavsett innehåll, är livsnödvändigt för alla skrivbord.
Objekt nummer nitton: FEM GLASÖGON MED FELINSTÄLLD STYRKA.
Hur de hamnade där: stor envishet, och en samlares välvanda blick för vackra glasögon i diverse secondhandbutiker.
Objekt nummer tjugo: FINLANDS NATIONALEPOS.
Hur det hamnade där: Don Rosas mästerverk, samt en hel del inre nördighet som vill släppas ut i det fria.
Objekt nummer tjugoett: EN NYCKELRING FRÅN TV4.
Hur den hamnade där: troligtvis en familjemedlems omtänksamhet och tro om att jag skulle vilja ha ett sådant objekt.
Objekt nummer tjugotvå: FÖR GAMMAL HUDKRÄM.
Hur det hamnade där: glömska, och en naiv tro om att jag någonsin skulle använda något sådant för att förgylla min hud. Fukta den. Glädja den.
Min hud blev dock besviken när jag, efter att ha använt den cirka tio gånger, inser tre år efter mitt inköp, att den luktar ruttet.
Objekt nummer tjugotre: EN FUL PLÅTBURK MED COCA-COLAMOTIV.
Hur den hamnade där: ren köplust och, förvaring av kortspel.
Objekt nummer tjugofyra: ETT PAR ÖRONSKYDD I ULL.
Hur de hamnade där: ja, du. Inte vet jag.
Objekt nummer tjugofem: EN BARBIEDOCKA MED SPRETANDE ARMAR OCH BEN.
Hur hon hamnade där: ren förvirrning. Gissar jag.
Och med detta avslutar jag alltså mitt inlägg. Mina slutsatser om saker och ting är oftast abrupta och korta. Så blir även denna.
Farväl, och tack för din tid.
fredag 30 oktober 2009
Darkwing Duck - mannen bakom masken.
Vi har alla undrat (i alla fall jag, och det är bara jag som räknas) vad som egentligen döljer sig bakom Darkwing Ducks lila mask. S.O.T. gör en djupundersökning för sitt eget intresse för att upptäcka vad.
Obs. Detta är ett så kallat oseriöst inlägg. Vad jag skriver är inget jag menar på allvar.
Ja, det finns en risk att man kan tro det...
För att upptäcka vad som befinner sig under manteln på Darkwing Duck, är det bästa sättet att överraska honom i badrummet någon gång sent på en fredagskväll.
Där står han, mannen, myten, legenden, som vid civilt namn kallar sig Drake Mallard, och stirrar ut genom badrumsfönstret.
Vad han ser är lycka, värme och det familjeliv han aldrig fick. Han ser familjen på andra sidan, familjen Muddlefoot. De var en kärnfamilj, lyckliga och helt omöjliga att stå ut med för en bitter man som Drake Mallard.
Den enda Drake kunde stå ut med, förutom sig själv under maskering, var den misslyckade teknikern Launchpad. Launchpad var i teknisk bemärkning helt värdelös för Drake, då han lyckades krascha varje plan han satte sig i, och var dömd att dö ung på grund av sina fatala misslyckanden som involverade radioaktiv strålning.
Drake fann dock en tröst i att det fanns en person med mer patetiskt liv än han själv.
För trots att Drake Mallard var arbetslös, levde på sin fars arv i ett hus han avskydde, hade få vänner (om än några), ingen familj alls och utan något form av kvinnligt sällskap (den enda kvinnan för honom hade övergivit honom och gått över till den onda sidan, den kriminella sidan, och nu var dessa två dömda att hata varandra för sina olika synsätt på lag och rätt), så var han ju ändå Darkwing Duck.
Den legendariske ankan som räddade staden utan namn (fiktiva städer får ibland inte namn) undan från brottslingar och andra som hotade det kvävande lugnet i staden.
Men vad fan gjorde det egentligen, tänkte Drake när han såg sitt bittra, fårade ansikte i spegeln i badrummet, ingen visste ju ändå att det var han som uförde stordåden.
Deprimerad gick Drake Mallard och lade sig i sängen. Han tänkte på kvinnan han olyckligt trånade efter. Han tänkte på hyran han inte kunde betala. Han tänkte på får.
Inte visste han att han mycket snart även skulle få en fosterdotter, den samhällsomstörtande Goselyn.
Goselyn hade flyttats runt från hem till hem, för att hon var så besvärlig som barn. Hos sin farfar hade hon till slut funnit sitt hem, men, shit happpens, och hennes farfar blev skjuten av en maffiaboss, och hon lämnades över till Drake Mallard.
Efter adoptionen av Goselyn höll Drake, Goselyn och Launchpad ihop som en alternativ familj. Tre misslyckade karaktärer som höll ihop av desperation, pliktskyldighet och bekräftelsebehov, men också, under den sorgsna ytan, den obevekliga kärlek som bara finns i en dysfunktionell familj.
Slut om Drake Mallard, alternativt Darkwing Duck. En vacker dag kommer kanske mer sanningar fram om denne man/anka att publiceras på denna blogg.
Med betoning på kanske.
Obs. Detta är ett så kallat oseriöst inlägg. Vad jag skriver är inget jag menar på allvar.
Ja, det finns en risk att man kan tro det...
För att upptäcka vad som befinner sig under manteln på Darkwing Duck, är det bästa sättet att överraska honom i badrummet någon gång sent på en fredagskväll.
Där står han, mannen, myten, legenden, som vid civilt namn kallar sig Drake Mallard, och stirrar ut genom badrumsfönstret.
Vad han ser är lycka, värme och det familjeliv han aldrig fick. Han ser familjen på andra sidan, familjen Muddlefoot. De var en kärnfamilj, lyckliga och helt omöjliga att stå ut med för en bitter man som Drake Mallard.
Den enda Drake kunde stå ut med, förutom sig själv under maskering, var den misslyckade teknikern Launchpad. Launchpad var i teknisk bemärkning helt värdelös för Drake, då han lyckades krascha varje plan han satte sig i, och var dömd att dö ung på grund av sina fatala misslyckanden som involverade radioaktiv strålning.
Drake fann dock en tröst i att det fanns en person med mer patetiskt liv än han själv.
För trots att Drake Mallard var arbetslös, levde på sin fars arv i ett hus han avskydde, hade få vänner (om än några), ingen familj alls och utan något form av kvinnligt sällskap (den enda kvinnan för honom hade övergivit honom och gått över till den onda sidan, den kriminella sidan, och nu var dessa två dömda att hata varandra för sina olika synsätt på lag och rätt), så var han ju ändå Darkwing Duck.
Den legendariske ankan som räddade staden utan namn (fiktiva städer får ibland inte namn) undan från brottslingar och andra som hotade det kvävande lugnet i staden.
Men vad fan gjorde det egentligen, tänkte Drake när han såg sitt bittra, fårade ansikte i spegeln i badrummet, ingen visste ju ändå att det var han som uförde stordåden.
Deprimerad gick Drake Mallard och lade sig i sängen. Han tänkte på kvinnan han olyckligt trånade efter. Han tänkte på hyran han inte kunde betala. Han tänkte på får.
Inte visste han att han mycket snart även skulle få en fosterdotter, den samhällsomstörtande Goselyn.
Goselyn hade flyttats runt från hem till hem, för att hon var så besvärlig som barn. Hos sin farfar hade hon till slut funnit sitt hem, men, shit happpens, och hennes farfar blev skjuten av en maffiaboss, och hon lämnades över till Drake Mallard.
Efter adoptionen av Goselyn höll Drake, Goselyn och Launchpad ihop som en alternativ familj. Tre misslyckade karaktärer som höll ihop av desperation, pliktskyldighet och bekräftelsebehov, men också, under den sorgsna ytan, den obevekliga kärlek som bara finns i en dysfunktionell familj.
Slut om Drake Mallard, alternativt Darkwing Duck. En vacker dag kommer kanske mer sanningar fram om denne man/anka att publiceras på denna blogg.
Med betoning på kanske.
söndag 4 oktober 2009
Behandlandet av traditioner.
Efter en mikrosekunds funderande, förvånansvärt nog inte mer, bestämde jag mig för att återigen följa med på den inte särskilt legendariska, årliga UV-scouthajken.
Ja, jag inser att denna mening får det att låta som om jag har ett ganska patetiskt tonårsliv, jag som hellre sover ute mitt i hösten med några få personer i min egen ålder, och resten såna där ungar på konstant sockerkick och såna där ledare som inte riktigt vågar säga till ungarna när de sockerkickar sönder skogen.
Min kära, älskade hajk är som ett destruktivt förhållande jag ständigt gör slut med och söker mig tillbaka till.
I själva verket misshandlar hajken mig, med obekväma sömnplatser (jag kanske blivit lite väl van vid min underbara säng, men jag tror att de flesta inte skulle föredra att sova på ett stycke trä i Oktober), den där kliande känslan jag får så fort gittarren plockas fram och man lyckligt ska sjunga med i Laurentia, Temperaturen och andra kliande klassiker.
Det finns ju dock anledningar till att jag älskar min hajk. Den första är en sorglig sanning, och det är den att jag är mycket bättre på att bonda med de unga människor på hajken som befinner sig mellan sockerkickstadiet och alkoholkickstadiet (sistnämnda är nog var jag befinner mig nu, enligt kriterier).
Andra anledningen är helt enkelt skogen. Det finns inget bättre sätt att förklara på.
Tredje anledningen är att mina medmänniskor som står för att jag får följa med trots att jag snart är arton, borde ha bättre saker för mig, och inte varit på ett enda scoutmöte sen jag var runt tolv, är de mest underhållande och samtidigt genuina människorna som någonsin haft glädje och sorg över att bo granne med mig.
En händelse chockade mig en aning, dock. Inte våra politiska diskutioner mitt i natten (där det råkade framgå en mycket militant lösning på hur vi skulle kunna lösa problemet med den globala uppvärmningen - vi skickar en syndaflod på USA och sen är saken vegobiff.) utan dagen efter, då vi satt runt den nästan slocknade elden, som alla överaktiva ungar spottade på.
En rutinerad jägare dök upp och visade oss lite fina jaktgrejer han samlat på sig. Blandannat drog han fram älghorn, en bit av ett ben från en hjort, och en älgfot.
Jag blev aningens illamående och tittade ner i marken större delen av tiden, medan alla små scouter gladeligen ville känna på alla djurens kroppsdelar.
Värst var när vår kära jägare råkade skala av en bit av älgfotens skinn och päls, så att blod, ben och annat mindre mysigt blottades. Alla scouter ropade: "wow! coolt!", medan jag bjöd på ett av mina sällsynta tjejskrik, hoppade tre meter upp i luften och sprang iväg en bit.
"Hon är vegetarian", meddelade en av ledarna ursäktande till jägaren.
När jag satt på hajken, dyngsur, stel i axlarna, iskall och fortfarande illamående av alla barns reaktioner på älgfotincidenten, lovade jag mig själv att det räcker nu. Ingen mer jävla hajk.
Efter fem minuter insåg jag dock att jag ljugit för mig själv igen.
För kära lilla UV-hajk, vad du än utsätter mig för, så får du mig ändå.
Ja, jag inser att denna mening får det att låta som om jag har ett ganska patetiskt tonårsliv, jag som hellre sover ute mitt i hösten med några få personer i min egen ålder, och resten såna där ungar på konstant sockerkick och såna där ledare som inte riktigt vågar säga till ungarna när de sockerkickar sönder skogen.
Min kära, älskade hajk är som ett destruktivt förhållande jag ständigt gör slut med och söker mig tillbaka till.
I själva verket misshandlar hajken mig, med obekväma sömnplatser (jag kanske blivit lite väl van vid min underbara säng, men jag tror att de flesta inte skulle föredra att sova på ett stycke trä i Oktober), den där kliande känslan jag får så fort gittarren plockas fram och man lyckligt ska sjunga med i Laurentia, Temperaturen och andra kliande klassiker.
Det finns ju dock anledningar till att jag älskar min hajk. Den första är en sorglig sanning, och det är den att jag är mycket bättre på att bonda med de unga människor på hajken som befinner sig mellan sockerkickstadiet och alkoholkickstadiet (sistnämnda är nog var jag befinner mig nu, enligt kriterier).
Andra anledningen är helt enkelt skogen. Det finns inget bättre sätt att förklara på.
Tredje anledningen är att mina medmänniskor som står för att jag får följa med trots att jag snart är arton, borde ha bättre saker för mig, och inte varit på ett enda scoutmöte sen jag var runt tolv, är de mest underhållande och samtidigt genuina människorna som någonsin haft glädje och sorg över att bo granne med mig.
En händelse chockade mig en aning, dock. Inte våra politiska diskutioner mitt i natten (där det råkade framgå en mycket militant lösning på hur vi skulle kunna lösa problemet med den globala uppvärmningen - vi skickar en syndaflod på USA och sen är saken vegobiff.) utan dagen efter, då vi satt runt den nästan slocknade elden, som alla överaktiva ungar spottade på.
En rutinerad jägare dök upp och visade oss lite fina jaktgrejer han samlat på sig. Blandannat drog han fram älghorn, en bit av ett ben från en hjort, och en älgfot.
Jag blev aningens illamående och tittade ner i marken större delen av tiden, medan alla små scouter gladeligen ville känna på alla djurens kroppsdelar.
Värst var när vår kära jägare råkade skala av en bit av älgfotens skinn och päls, så att blod, ben och annat mindre mysigt blottades. Alla scouter ropade: "wow! coolt!", medan jag bjöd på ett av mina sällsynta tjejskrik, hoppade tre meter upp i luften och sprang iväg en bit.
"Hon är vegetarian", meddelade en av ledarna ursäktande till jägaren.
När jag satt på hajken, dyngsur, stel i axlarna, iskall och fortfarande illamående av alla barns reaktioner på älgfotincidenten, lovade jag mig själv att det räcker nu. Ingen mer jävla hajk.
Efter fem minuter insåg jag dock att jag ljugit för mig själv igen.
För kära lilla UV-hajk, vad du än utsätter mig för, så får du mig ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)