Framtidsplanerna II

En sak vet jag i alla fall. När jag blir femtio år gammal vill jag lämna storstaden och bege mig till ett torp utanför staden. Där skall det finnas skogar att gå vilse i, ladugårdar att andas i, hästar att vara rädd för, hundar att se på och stora röda hus att tillaga puttanesca i.

Och så ska det ut ungefär såhär. Minus de två barnen som ser ut som släpar på en vattendunk. Jag vill inte ha några tjänare på min gård.

Framtidsplanerna

MJLhnvjklavgjnhldkrrrrrrrr.

väl bibehållen

Ja, jag vet vad ni tänker.

Vad har hänt med människan S.O.T.? Varför har hon massvis med pråliga, urkonstiga, inteallspassande färger på sin blogg?
Och vad är grejen med bloggbeskrivningen?
Och bilden - ett gäng träd helt utan mening?
Och titeln - S.O.T. - Stöddig Odödlig Tönt,

Jag tittar roat på er (mina röster i huvudet) och rycker på axlarna. Pråliga färger är vad som gäller just nu. Bloggbeskrivningen är intressant. Träden är personliga.
Okej, namnet är tråkigt. Jag vill ha något som sammanfattar min passion för ordet kufisk, Don Rosa, kufiska böcker, Ukraina, vargar, Norrland, franska filmer, spanska, glasögon, uttryck, ekologi, psykologi, sociologi, etologi, mytologi, mystisk konst, roadtrips, episka filmer, höga kjolar, färgen mintgrön, 50- & 60talet, musik, korpar, muffins, eter, vallmo, vegetarianism och även mina känslor inför IB, livet och skymningen och om man kunde få med min belägenhet att somna och mina obevekliga känslor inför känslor inför känslor.

Det borde inte vara så svårt?

D.U.C.K.

Jag blev kär på nytt i Don Rosa alldeles nyss.

sömnproblem #1

Jag läste Mörkrets Hjärta i tjugo minuter.
Sedan somnade jag.
Vaknade en halvtimme senare.

Bestämde mig för att ge boken en paus. Man tar ju pauser ibland för att tillåta sig att andas ut, tänka på sin tid tillsammans, kanske utbyta saliv med andra under tiden, för att sedan vältra sig i desparation och återgå till sin förra.

Så jag läste Mökrets Hjärta i tjugo minuter till.
Och somnade igen.
Och vaknade igen efter en halvtimme senare.

Detta irriterar mig, då jag vet att jag gillar boken. Jag gillar att drunkna i beskrivningar och långa utläggningar om småsaker som är stora ändå.
Likt förbannat somnar jag ändå. Och drömmer återigen om köttfärs.

Snälla bloggar talar inte

Bloggen Personifierad: Framstår du inte som en väldigt osäker person när du erkänner att du tagit bort alla de inlägg som får dig att framstå som korkad?
Jag: Äh, det var du som sa det.
Bloggen Personifierad: Jag är du.
Jag: Tyst.

ett födoämne

Jag drömmer oroväckande mycket om köttfärs. Drömmar där jag gör oroväckande saker i denna nedmalda ätliga muskel- och fettvävnad hos djur.
Nu vet jag vad ni tänker-

-Nej, det gör jag inte alls förresten.


Imorgon ska jag börja läsa Mörkrets Hjärta.

Kvällens sanning.

Jag är kvinnan du ser på biografen som gråter till allting. Hon med hopplöst gammal (och ohygienisk) näsduk som alla tittar lite snett på, ignorerar och låtsas att de inte känner för att, ja, där sitter hon och bölar när Luna Lovegood hittar sina skor i en Harry Potter-film.
Kort sagt: jag gråter till film. Ofta.
Nu är det väl tur att jag är kvinna, för en gångs skull, annars hade väl några slumpmässigt utplacerade mobbare sprungit fram till mig och lynchat mig för sitt höga nöjes skull, och då hade jag legat där med ömma genitalier och våta ögon, utan mänsklig värme.
Men nu är jag alltså kvinna och när jag gråter är det enda jag saknar en mustasch att trösta mig med.

Fallet var dock det att jag grät till Where the wild things are. Inte till Titanic. Inte så mycket som jag hade tänkt i alla fall.
Något är fel. Något har blivit felprogrammerat i den där lilla manualen som sitter någonstans i huvudet, där det står att man hellre gråter när människor fryser ihjäl än när monster får spatt och/eller mystiska blonda kvinnor med eskapistiska drag finner sina skor.

Ett år

Så har alltså ett år gått sedan denna blogg startade. Många sidospår och villospår och järnvägsspår senare, möter jag bloggen själv personifierad, en människa ihopkonstruerad av alla dessa blogginlägg jag under ett års tid skapat.

S.O.T.:Jaha, och var är alla ballonger och tårtor och annat som hör till en högtid som denna?
Bloggen personifierad: Dessa finns inte då du faktiskt började blogga innan den första februari, bara det att du bestämde dig för att ta bort alla inlägg som fick dig att framstå som en idiot, förutom några för sentimentala skäl, och några av dessa skrev du faktiskt redan i mitten av januari. Dessutom har du haft blogg innan. Så det så.
S.O.T.: Jag måste säga att du inte är en särskilt artig person. Nå, låt oss höra, vad har du för intressanta intervjufrågor att ställa?
Bloggen personifierad: Det finns inte så mycket intressant att säga för att du är inte en särskilt intressant person. Men okej. Som så många andra personer tvingade att intervjua får jag väl göra min plikt att ställa dig de pliktskyldiga frågorna: "hur har det känts"?
S.O.T.: Inte alls mycket.
Bloggen personifierad: "Hur har du utvecklats"?
S.O.T.: Inte alls mycket. Dock lämnade jag lite min juvenila och naivt barnsliga sida under förgående år, något som kanske märktes en aning på bloggen. Antar jag.
Bloggen personifierad: "Hur ser framtiden ut"?
S.O.T.: Inte alls mycket- jag förstår mig nog fortfarande inte mig på fenomenet bloggar. Men jag fortsätter. För jag gillar det. Och för att jag hoppas att jag en vacker dag ska kunna skriva storartat och himlastormande och intressant om viktiga företeelser och vackra stunder på samma blogg, och då kunna se tillbaka på min tid som skrivande sjuttonåring och konstatera hur mycket bättre jag trots allt blivit på att skriva.
Bloggen personifierad: Jaså, okej... Får jag gå tillbaka till det där stället i ditt huvud där alla andra fiktiva varelser du hittat på bor? Det börjar bli så tråkigt här. Och de paranoida trillingarna med storhetsvansinne du hittade på för ett antal år sen är så mycket trevligare att tala med än du.
S.O.T.: För all del.
Bloggen personifierad: Dåså.