Julbakandet

Jag hittade en burk med bortglömda små pepparkakor idag. De påminde mig av någon anledning om pepparkaksbaket som utfördes en gång i arbetarfiket (mitt hem) med hjälp av vedervärdig färdigköpt pepparkaksdeg som smakade apelsin, lite kreativitet och en matkniv.

Resultatet blev oätliga pepparkakor som dock fungerade väldigt bra som julpynt.

Lookbehindyoulookbehindyou!

"Drömord" är för övrigt ordet jag använder för att beskriva vad jag hör när jag befinner mig i REM-sömn, eller ögonblicken precis innan jag somnar. Jag hör då diverse ljud, såsom träd som blåser i vinden, toner från klarinetter eller säckpipor, ljuden som bilar åstadkommer när de bromsar hastigt, eller ibland ologiska meningar uttalade av (oftast brittiska) röster. Jag anar att det låter aningen schizofrent (vilket INTE är detsamma som att ha olika personligheter, detta heter multiple personality disorder), men... eh...

Titeln är vad en innan-sömn-röst skrek i mitt öra en gång på en biologilektion. Jag vaknade direkt, men bakom mig fanns bara ett fönster och det som fanns utanför fönstret.

Och glöm inte Extended Essay.

Det är någorlunda (eventuellt lite mer än bara 'någorlunda') tröttsamt att gå i skolan från åtta till fem varenda måndag, och efter det direkt vanka sin väg till Centrala Trafikinstitutet för en två timmars teorilektion. Faktum är att uttrycket "tvärtom" är ett passande ord för tillfället.
De redan bångstyriga skorna har ingen lust, liksom bäraren av skorna, att ta sig till detta Trafikinstitut.
Kaffelös och med en växande misär sitter man där med en namnskylt och försöker desperat klänga sig fast vid informationen som delges. Ta tag i den. Ta åt sig den. Ta vara på den.
Sakta men säkert sänks ögonlocken och blir desto svårare att hålla vidöppna. Och. Utan minsta förvarning sitter man där nästa sekund, slumrandes i ett förvirrat hopkok av drömbilder och drömord.
Sekunden efter detta väcks man abrupt av orden: "och här sitter Skalman och sover", samt kollektivt skratt från resten av teorigruppen.

Ska man då ställa sig upp och säga:
"URSÄKTA MIG. NuärdetfaktisktsåattjagharhaftlektionersedanklockanåttaochinteätitsedantidigtiförmiddagsochärallmäntgenomstressadförtillfälletpågrundavenmiljonprovsamtinsiktenomattdetärslutexamsomettårförattjagråkarvaraenIBelevutanriktigtintresseförbilarallsochjagharförövrigtintedruckitkaffeidagvarsnällochdömmiginte!"

(Nej)

Utan man sitter kvar och skrattar bort situationen och hetsdricker kaffe efter det. Klart att man inte kan övertyga ett gäng bilentusiaster att det finns viktigare saker än avgasrör och motorer och vindrutetorkare i livet. Så är min tillfälliga filosofi.

Vägen till IB - episod ett.

Episod ett.

Åldern är fjorton. Vår hjältinna (jag, Elin, "S.O.T.", det vill säga) sitter i ett tråkigt klassrum på en SO-lektion och ska jobba med ett lagom svenskt politiskt parti. Det hela är outgrundligt tråkigt.
Färgen på väggen är matt grå, och så är även tankarna som flyger runt i rummet i just den stunden. Solens strålar utifrån hindras att släppas in ordentligt med hjälp av kallt prasslande persienner.
Med vidgade pupiller stirrar vår hjältinna ut genom fönstret, tänkandes på öronhängen. Utan att mena det, lovade hon precis sig själv att ta ännu ett hål i sitt vänstra öra. Och man ska hålla det man lovat. Det har hon ju lovat.
Men det är något otäckt med att ta hål i örat. Ovissheten med huruvida den groteska pistolen orsakar svidande eller ej är närmast outhärdlig.
Huvudet bland molnen, eller åtminstone bland solstrålarna utanför klassrummet, skall snart sänkas till verkligheten. Verkligheten kommer abrupt, som alltid, med att förnamnet talas ut med bestämd volym:
"Elin."
Och Elin vänder sig om, slött. Den kvava värmen och syrefattiga luften (samt tunga tankarna) liksom saktar ner hennes rörelseförmåga till en oanat låg nivå.
Hon tar en lapp ur en påse som vagt sträcks fram emot henne. Mer som ett erbjudande snarare än ett måste.
Hon börjar begrunda påsens prasslande. Och persiennernas prasslande. Och allt prasslande i världen, förresten.
Påsen försvinner ur hennes åsyn. Lika bra det.
Lappen är liten och liberal. Hon vecklar med slöa rörelser upp den och begrundar den ointressant. Inte kunde hon veta, att vad som stod på lappen skulle föra henne ett minimalt steg närmre IB.










"Folkpartiet."

Vägen till IB - introduktion.

Genom tillbakablickar fram och tillbaka, tänker jag nu beskriva hur det kom sig att jag hamnade på IB, denna banbrytande faktor i mitt liv (tror jag). Det kommer att vara förvirrande och obegripligt för de flesta, men något litet knytt därute kanske finner min historia om hur jag hamnade på början till ett framgångsrikt liv (kanske).
Jag gillar inte introduktioner som jag skriver själv, så nu slutar den här introduktionen. Om du vill veta mer, kan du smsa mig. Eller ringa till min hamburgertelefon. Eller skicka ett brev.
Det var alltför längesen jag fick brev.

Lite mer jag har att säga

Så är påsken kommen och förbigången. Ingen vet vad påsken handlar om. Alla går bara runt i sina små söta påskakärringadräkter och får sockerkickar och tigger godis och målar kycklingar och äter kycklingar och låtsas att de är rädda för Blåkulla. Men nu är det ju inte det påsken handlar om, eller hur? Man ska inte besudla helgers egentliga innebörder.
Nej, påsken handlar för fan om Norrland. Om skidor. Om snö. Om kärleken till allt detta, och till norrländska dialekter, till att tränga sig före i liftkön, till uppstudsiga (vilket är ett underbart ord, för övrigt) personer som åker på en i backen, vars hyfsnivå inte sträcker sig nog till att vända sig om och be om ursäkt, eller åtminstone ge tillbaka staven.
Den handlar om att ligga utomhus i strålande sol på snö och läsa Tennessee Williams (eller någon annan slumpmässig amerikansk manusförfattare), om Ben&Jerry, om tågförseningar och om naturgodis.

Att det ska vara så svårt att förstå.

Allt jag har att säga.

Jag älskar Norrland.