Jobbcoacher

Det allra värsta med jobbcoacher är inte att de använder ljusterapi och diverse andra flummigheter för att få folk att känna sig "redo för marknaden". Det värsta med jobbcoacher är att de finns överhuvudtaget.

VAD SKA VI MED JOBBCOACHER TILL NÄR ARBETSLÖSHETEN NÅR TAKET? Ska vi bli coachade till ett jobb... som inte finns?



Nu ska jag fortsätta med att skicka mitt CV överallt. Vi hörs.

jag & skoluniform

Finner det som så att skoluniform inte är en särskilt dålig idé alls. Grundidén som politikerna presenterar för den - att den skulle reducera mobbing för att man suddar ut barriärer mellan klasser när alla klär sig likadant istället för att vissa struttar runt i Chanel istället för Second Hand - är dock bara nonsens. Varför krångla till det så förbannat? Varför inte bara lära människostackarna att acceptera varandra för mer grundläggande faktorer än bara ett ynka litet klädesmärke?
Jag tycker att skoluniform är en rätt så fin idé för att det eventuellt skulle stärka känslan av tillhörighet till skolan, samt disciplinen...
Äh, vem försöker jag lura? Jag tycker bara att skoluniform är en god idé för att det skulle vara så mycket roligare att gå klädd så här i skolan







PS. Det sades att skolan jag gick på, Junedalsskolan, var den värsta skolan när det gällde märkeskläder - varenda elev var tvungen att gå runt i Lacoste, Dior, Blaha-blaha, annars blev man toalettdöpt eller liknande. Konstigt nog märkte inte jag av detta alls, trots mina tre år jag spenderade där utan ett enda märkesplagg.

vanliga vanor och liknande

Insåg idag att jag är en vanemänniska då jag gick samma väg till biblioteket som jag alltid gjort, trots att den var stängd på grund av byggarbete. Blev tillsagd av arbetarna som ville vifta bort mig som en liten irriterande fluga att jag skulle anpassa mina vägar efter Jönköpings tillbyggen härefter. Jag svarade obstinat (efter att ha bett om ursäkt, givetvis):
"Men jag går ju alltid här!"

way out west 2011 del 1

Slottskogens snåriga stigar och pulserande musik kan redan vänta sig ett (betalt) besök av mig i år. Och det är ju inte mer än rätt att jag lägger fram mina önskemål för vad jag vill stöta på för musik när jag väl befinner mig där.
så från och med idag ska jag nu lägga fram lite artister vars existens skulle förgylla en allaredan förgylld stad.


...och jag börjar med PJ Harvey.
Jag upptäckte denna kvinna idag, då jag kände mig lite nedslagen efter biologimock. När jag öppnade Spotify-fönstret på datorn såg jag hennes namn dyka upp som den där vätten som brukar dyka upp bakom ens datorskärm när man suttit där lite för länge (vänta, känner inte ni till den?!) och visste att det var lite bekant på något sätt. Hursomhelst. Jag lyssnade. Jag gillade. Jag blev känslomässig. Jag lyssnade lite till. Jag lyssnade mycket till. Jag vill se henne live.



Vad finns det inte att gilla med en artist som dricker te (?) så snyggt, menar jag...



(Om ni undrar varför jag väljer way out west är anledningarna trefaldiga:
1. Musiken.
2. Göteborg.
3. Jo, jag är en tältmänniska som älskar att sova utomhus - men alla som campat med mig vet att jag är en katastrof i tält. Jag river dem, sprider ut mina saker och tycker dessutom att det är bland det roligaste som finns att vakna mitt i natten och undra var jag är eftersom jag är utomhus och väcka personen bredvid mig och fråga var vi är.)

(s)mock...

När vi tog klivet in i Brahesalen insåg jag att det är precis så här den riktiga examinationen kommer att kännas som. Som att bli nedslagen men inte känna det förrän man ser sig i spegeln och upptäcker en blåtira så stor att den likagärna kunde vara MaxFactor-ögonskugga ditmålad av en tolvåring.
Hela dessa tre månader inför exams kommer att kännas som en enda stor blåtira. Alternativt nittio stycken små.

... exams är fånigt. Ska komma på en egen konstform, som att måla med ögonfransarna till exempel, och tjäna pengar på det istället i framtiden. Tack och hej.

(fast egentligen har jag redan gjort ett urgulligt pluggschema för kommande tre månader på blankpapper med grön och rosa penna. fan också.)

(S)MOCK!

Jag placerar ett foto föreställandes mig (alternativt en kompis, jag/hon är så suddig att jag bara ser en kontur av en människa) hoppa i Hallands sanddyner bredvid de sinnesbedövande doftljusen när jag sitter och trycker ner namn på DNA-baser och steg i replikationen av RNA i min hjärna. Allt till ingen nytta. Måhända är det doftljuset som stinker så mycket kola att jag inte koncentrerar mig ordentligt.
Den egentliga anledningen till att det inte är så nödvändigt är att hela mitt plugg har gått åt till ett låtsasprov, det fruktade MOCK-exams.

Min lugna del säger att det inte spelar någon roll, det är inga resultat som spelar någon roll. Den andra delen är uppskruvad som en sådan där gammal plåtleksak som man skruvade upp med en liten spak på sidan och sedan rullade den runt, runt.
Det är ungefär så jag ser ut nu. Jag rullar runt, runt i en repetitiv cirkel. Försöker desperat att lyssna på min lugna/förnuftiga sida, men sanningen är den att den sidan är så liten att den knappt hörs när den talar. Den är knappt en DNA-sträng.

en sak till!

Kom att tänka på en sak angående låten, Winter Rose, som jag länkade till, av Firefox AK. Jag kom på varför jag älskar den.

Inte för att videon till den är fantastiskt vacker, inte för att Tiger Lou och Firefox AK fungerar fantastiskt bra ihop röstmässigt, inte ens för den härliga rytmen.
Jag gillar desperationen i låten. Det låter måhända aningens sorgligt, men det är något outtalat vackert över raderna som bara vrålar ut ren och skär desperation, som ett avgrundsskrik:
Give me some pleasure,
give me some joy,
just give me something
I can't destroy



Det är helt galet hur fina låtar blir med ingredienserna desperation, vemod och sorgsenhet (jag kan inget om musik, så några lyckade ackord eller beats kan jag inte säga är essentiella för en låt. jag kör på känslor istället.)

eldräv

När allt smälter och det bara ligger små deprimerande spår av vintern kvar innan våren slår ut, lyssnar jag alltid på den här låten. Om och om och om igen, tills luften luktar syre igen och vitsippor tuggar på mina fötter.

Det är dock inte den låten som får spelas upp på bloggen idag, utan den här.




Vad sa du nu, har du inte lyssnat på Firefox AK? Grattis! Du har en hel massa ny electropop att avnjuta. Nu helst.

(okej, så jag är medveten om att du sa något helt annat. jag tyckte höra dig mumla något om finanskrisen. men jag är så sjukt trött på att prata om den, så lyssna bara och var tyst är du snäll.)

vilse i världen

Nej, vänta, jag är inte ett dugg pretentiöst popvänstrig (vilket för övrigt slår knut på min tunga innan jag ens bildat ordet i munnen). Jag gillar ju den här låten!
Den går emot alla kriterier för accepterad, smal indiemusik.

Vilken tur att jag inte försöker hålla mig till en viss genre och leva efter det. Jag skulle missa så otroligt mycket.

roses are red and violets are blue and sugar is sweet and I'm leaving you

Idag är det just den här dagen. Kan inte dela med mig av mina åsikter. Jag skulle låta för pretentiöst popvänstrig för det. Det finns en risk att det är just sådan jag är.

Oh well.

Det är under vilka omständigheter som helst en mycket bra låt.

rött regn

Det ska vara vinter i minst tre veckor till, för det är så det fungerar och om man motsätter sig hur det fungerar går det aldrig bra. Jag försökte till exempel flyga en gång när jag var mindre.
Om man inte orkar vänta till våren, kan man lyssna på Mumford & Sons och känna våren vara på väg från ett håll på ett håll till ett annat håll.

jag och min armé

Skönt att lyssna på. Me & my Army. Varför har jag inte hört om dem innan?

Jag har en fascination för löjligt artificiella amerikanska doftljus förresten. Ännu en grej jag tycker om som borde gå emot alla mina principer. Men jag har inte skaffat så många, än så länge. Och tur är väl det, för den artificiella doften av tranbär och mandarin fyller mitt sinne på ett sätt som inte vanliga stearinljus klarar av.

februariflum.

Det känns lite som att befinna sig på en otroligt färgstark och lysande plats med mörk och mustig skog utanför. Det är lika bitande kallt inomhus som utomhus. Skuggor är varken brist på ljus eller ett mörker, bara en slags neutralitet.


Alla svenskar lider av seasonal affective disorder (att man humörmässigt påverkas av årstiden) till en viss del, tror jag. Det är därför alla ser så bistra ut nu. Och så lyckliga på sommaren, när solen visar sig igen.

Jag lyssnade på 99 luftballons på väg till skolan idag. Det brukar räcka mot seasonal affective disorder för min del.

humor! roligt! etc

Jag skrattade i fem minuter och kippade efter andan och satte te i halsen och trillade på golvet och ställde mig upp igen och kippade lite till efter andan och välte ner mitt te och torkade upp det med ett par gamla H&M-byxor och hängde dem på tork på balkongen och råkade trilla ner för balkongen och insåg att jag hade superkrafter för att jag överlevde ett fall från tredje våningen och sprang iväg för att rädda världen med min nyvunna förmåga att falla utan att slå ihjäl sig åt det här.




(nä, jag skojar bara, mina byxor kommer från Monki)

Q?

Tur att jag och min familj är ganska lika varandra på det sättet att vi lite spontant gör halvtokiga saker - t ex hitta en lägenhet på internet, titta på den och bestämma sig för att köpa den på samma dag - med ibland lite halvdana resultat.

Igår kom jag på att mitt tangentbord var lite smuligt (eftersom mellanslagstangenten inte längre fungerade ochallameningarsågutsåhär), men det var lätt att lösa ansåg min kära mor - bara att dra fram dammsugaren!
Enda problemet var att tangenten med q på sögs upp av dammsugaren och befinner sig nu i dammsugarpåsen.

"Hoppsan!" sade min mor.
"Det gör inget", sade jag, "man använder ju aldrig sig av q ändå."


Om vi skulle göra ett familjeporträtt av oss i naturlig miljö, skulle det behöva innebära att vi alla på bilden såg ut som att vi letade efter något (bilnycklar, mobiler, plånböcker eller glasögon), frågade vad vår adress är egentligen för sjuttiofjärde gången (okej, det är bara jag som gör det) eller sitta och nynna helt fel melodi på uråldriga låtar. Och det skulle bli vackert.

om gammal psykologi

Repeterar lite om psykiska sjukdomar just nu (som politiskt korrekt och jättesnällt kallas för 'abnormal psychology' i min course companion), och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hur psykiskt störda behandlades förr i tiden:
(eftersom jag gråter till det mesta, bland annat Den Fula Ankungen, så blir det nog det senare alternativet)

• Var man bipolär på en psykiatrisk klinik för bara ett antal decennier, placerades man i badkar med darrålar och/eller fick elektriska stötar.

• Homosexualitet betraktades som en psykisk sjukdom, likaså om ogifta kvinnor blev gravida (detta var i Viktorianska England, vem är ens förvånad?)

• Var man lite labil för riktigt längesedan - medeltiden alltså - fick man en pinne intryckt i skallen som skulle hjälpa på något sätt.

Tur att inte jag var ung på den här tiden. Jag hade fått ligga med pinnar intryckt i både armar och ben och öron och näsborrar i ett stort kar fyllt med clownfiskar, eller något. För att jag skulle bli frisk från vad de nu skulle tänka sig att jag hade för grejer (för vem vet vad Viktorianerna kunde hitta på?)

För övrigt gillar jag öppenhet om psykiska sjukdomar. För det är ju faktiskt bara sjukdomar. Kan man säga att man har det lite jobbigt över sin feber, kan man väl också säga hur jobbigt man har det med sin depression?
(Okej, jag vet att det inte fungerar så, men vad skönt det skulle vara. Ingen skam. Öppenhet. Oh, yes.)


undrar vad Viktorianska England skulle göra åt fotfetischister...?

vilse i översättning

Vissa dagar är utmärkt lämpade att inte göra någonting förutom fånigheter. Idag var inte en sådan dag. Men så blev det ändå.

självkritik eller något liknande

Nu har jag gått på IB i snart tre år, och jag är omåttligt trött på linjen. Inte för alla exams, kufiska regler om hur en IB-elev ska vara som man får en papperskopia på ("nyfikna, impulsiva, saktmodiga", det låter som scoutramsa från 1890-talet, alternativt en lista underliga motsatsord) - inte ens för alla förkortningar man får stå ut med (EE, WL, IA, MOCK, TOK, A1 etc).

Nej, jag är trött på IB för att jag konstant hör många, mig själv inräknad, komma med urtråkiga pretentiösa internskämt hela. tiden. Ofta går de ut på att IB-elever har mycket att göra/är stressade, men ungefär hälften av alla skämt handlar om att vi IB-elever är bättre än andra elever på andra program. Så nu tänker jag säga något som är sant:

IB-ELEVER! KOLLA HIT! VI ÄR INTE BÄTTRE ÄN ANDRA!

(om du går IB som jag förstår jag att du är i chock just nu. så ta det lite lugnt. andas ett par sekunder.)

Bara för att en massa IB2or matar alla nykomna elever med den propagandan (också känt som 'inspark'), blir det inte mer sant. Däremot skapar det den där underbara vi-är-liiite-bättre-än-alla-andra-stämningen. Och så får man höra det i tre år till. Vi är lite, lite, liiite bättre än alla andra. Och man börjar tro på det till slut.

Det sorgliga är att jag tror på allvar att IB-elever är de enda som kan älta sitt linjeval i tre års tid. Inte sitter Estet-elever och pratar om musikaler hela tiden. Lika lite som NV-elever pratar om seismografer och osmosis så fort de får en stund över. Det är bara IB som matar sig fulla med My Life is IB-skämt på hemsidor, och sedan sitter och drar det för alla som inte vill höra.
Kan vi inte prata om något annat?


Nä. Det kan vi nog inte.

så här ser jag på sveriges masterchef

Manlig kockprogramledare #1: JAG ÄR SVERIGES VERSION AV GORDON RAMSAY!

Manlig kockprogramledare#2: Nej, JAG! Kolla bara vad aktivt aggressiv jag är!

Manlig kockprogramledare#3: Nä, JAG! Kolla bara vad jag förolämpar alla människor runt mig! Ascoolt.



(Jag borde inte ha TV:n på i bakgrunden när jag läser.)

banbrytande halv livsfilosofi

Ibland undrar jag inte ifall alla är likadana, fast i olika kategorier.

(det här är sådant som jag kan tänka på i flera timmar utan avbrott. ursäkta mig, jag måste tänka lite mer nu.)

När jag berättade att jag ville gå i en folkhögskola ett tag efter gymnasiet för några månader sedan, bemöttes jag enbart av fnysningar och skratt. SÅ NU TÄNKER JAG PROVOKATIVT SKRIVA MED VERSALER ATT JAG TYCKER ATT FOLKHÖGSKOLOR ÄR EN BRA GREJ, OCH ATT DET VORE FINT ATT GÅ EN KURS I DJURVÅRD ALTERNATIVT EN FLUMMIG KONSTKURS (bara jag själv slipper måla något alltför avancerat) SOM LÄR MIG ATT TA SNYGGARE BILDER ÄN DE HÄR.




Jag tror nämligen att folkhögskolor passar mig. Jag gillar ju att sitta med näsan i böcker på veganfik och kladda ner små skisser i ett litet block och komma på sig själv med att tänka att man är identisk med huvudkaraktären i precis varenda bok som finns.

008

Ibland önskar jag att jag var en karaktär i en Bond-film. Men inte skurken med den vite katten i knät, den är så stereotyp och jag gillar inte den kattrasen. Inte heller Bond själv, han är lite väl pretentiös för min smak. Och om jag ens skulle tänka på att vilja vara en Bondbrud skulle jag gå emot alla mina principer. Så min enda chans att vara en karaktär i en Bondfilm, är om jag vore en karaktär som sitter lite i bakgrunden på Bonds kontor och klickar lite med en penna. Så att jag kan titta på det spännande utan att riktigt delta.

Typ som globala uppvärmningen. Eller något.


Agent E-med rätt att vara bystander!