I am not a robot

Jag måste få gnälla lite.

Här väljer man Sveriges jobbigaste, stressigaste, pretentiösaste (struntar i att den böjningen inte finns) gymnasieutbildning för att man tror att man ska komma in på det man vill efteråt. Hårt arbete lönar sig, etc. Men åh, NEJ! Så roligt ska vi inte ha det.

Trots att jag gått IB måste jag nu läsa upp alla tiotusentals ämnen (okej, bara kemi A, kemi B, fysik A & B och matte D) som man missar på IB om man inte är en robot och läser alla de jobbiga ämnena på samma gång. Och jag tror inte på robotar. I alla fall inte på att vara någon själv.
SÅ, nu sitter jag här och läser kemi A, matte C och fysik A på distans på heltid lite om varandra samtidigt för att hinna med allting. Och hamnar i behörighetsgrupp två. Tack för det.

Så, lite råd för alla blivande gymnasieelever:

- Läs en mindre jobbig linje. IB är inte värt det. Du kommer bara missgynnas för allt hårt arbete i slutändan ändå.
- Skolka. Jag hade 98,5 % närvaro, hjälpte det mig ett dugg? Nej.
- Läs alla tråkiga ämnen (fysik A, kemi A, etc) så att du kommer in på allting.
- Kom på vad du vill bli när du är femton-sexton år gammal. Glöm att det kan ta tid att komma på vad man vill i livet. Svenska skolsystemet räknar med att man kan det i högstadiet då man är så omogen att man tycker att FP är ett schysst parti (ja, jag talar om mig själv. och skäms.)

Låter det krångligt?Ja, men det är det Sveriges skolsystem räknar med. Jobbigt för dig och mig som inte visste vad de ville bli när vi var femton. Vi som trodde att allt löste sig bara vi jobbade tillräckligt hårt.

Jag ska ta mig dit

Det finns en nackdel med att veta vad man vill läsa och bli i framtiden. Det är den där saken med att det är en lång väg att gå och svårare att trä sig igenom ett nålsöga än att faktiskt komma in. Men. Jag måste komma in. Måste.
Trots det faktum att jag måste läsa upp kemi A, kemi B, matte C, fysik A, fysik B, matte D. Alla ämnen jag noga undvikt.

Först kunde jag inte för allt i världen komma på vad jag ville göra. Nu finns det inget annat än SLU. Nu finns bara etologi & djurskydd (djursjukskötare också, förvisso, men det är omänskligt höga antagningspoäng...). Allt annat har tappat sin charm, sin glans. Jag vill ägna mig åt djuren.

Alla de yrken jag övervägde innan ter sig nu som opassande för mig. En fånig roll jag försöker finna mig i, en form jag försöker stöpa mig i. Psykolog? Nej, du. Dietist? Absolut inte. Litteraturvetare? Pfft. Det är djuren. Jag antar att vi alla har olika kall i livet (vissas kall är en kaffelatte och suddiga iphonefoton på dagens outfits och försörjning genom produktplacering av olika bantingsmedel, but hey - I'm not judging.) och mitt är djuren.
Jag vill forska om dem, spendera min tid med dem och sköta om dem. Följa tjuvjägare tills de faller ihop av trötthet och ger upp. Bevara arter. Förbättra livs

Snälla SLU, läs detta och förstå att jag måste gå etologi & djurskydd. Det finns inget annat. Jag är obstinat och löjligt målmedveten.

Vissa djur vill man ägna mer tid åt än andra. Den här till exempel, min Alice.

pengachock

I skrivande stund är det inte jag, Elin, som skriver utan min spökskrivare. Jag fick nämligen en chock och flydde min kos när jag insåg att studiemedel för kemi A och matte sammanlagt kommer att kosta cirka elvahundra kronor. Jaha. Tack då. Jag som ogillar dessa ämnen något oerhört.

//Spökskrivaren...

Om ni undgått Firefox AK's senaste album, Color the Trees, av någon anledning måste det göras något åt nu. Enligt min åsikt är det hennes bästa album hittills (och jag har nästan lyssnat sönder If I Were a Melody). Alldeles perfekt melankolisk, medryckande electronica. Lyssna på Heavy With Rain, så förstår du vad jag menar.






PS. Saker kan vara melankoliska och medryckande på samma gång. Jag har provat, det fungerar alldeles utmärkt.

jobb

Jag kan inte förstå riktigt att det är min sista dag på sommarjobbet imorgon. Det känns, precis som när allt tar slut, både melankoliskt och spännande inför nya utmaningar. Låter som världens klyschigaste människa, men si ibland ligger det något även i de mest slitna gamla klyschor. Tillexempelvis den där om att man inte ska ropa hej innan man hoppat över bäcken. Klart man inte ska. Varför i hela världen ska man hoppa över en bäck när man kan promenera över dess stenar?

Nu blir det att söka annat...

veganskt etc

Jag är vegetarian, ganska militant sådan. Såpass militant att något i mig går sönder i tusen bitar när någon säger något klyschigt köttaktigt ("vad saknar du mest? äääälskar kyckling alltså! skulle inte kunna leva utan kyckling etc etc i all oändliget) och jag måste anstränga mig för att inte snäsa något i stil med: ja, men, hur smakar kadavret då?

Därför försökte jag ikväll vara lite vegan, och steka veganska pannkakor till kvällsmat och lunch imorgon. Så att jag kan må bra av att inte stjäla någon kalvs mat, eller någon hönas foster. Men ack då. Pannkakorna misslyckades. De ville inte komma loss från stekpannan, så resultatet blev kladdiga stekpannor och ett gäng varma... degbitar som inte gick att äta. Inte ens med lingonsylt. Jag försökte. Det smakade som varma degbitar... med lingonsylt. Och lunchen imorgon får bli något ihophafsat i sista stund.

Och jag som försöker bli mer vegansk. Nåväl, ett misslyckande mer eller mindre. Tur att bloggen 365 days of breakfast har blivit relativt vegansk, så att jag kan inspireras därifrån.

tre bilder

Jobbar på att få igång min blogg. Nischa mig. Sparka igång den. Ja, ni vet. Nytt koncept - tre bilder inom ett visst område. Den här gången, Berlin. En av de få tyska städer jag besökt längre än en timma. Detta är något av en klyscha, men älskar hur staden fullkomligt andas olika kulturer och historiska händelser. Underbart.

När jag var där första gången var det i en vecka med min skolklass på andra året på gymnasiet, för två år sedan nu. Känns som om det var minst tio år sedan. Vad jag minst mest av resan var all kaotisk sömn på bussen, resan med färja hem då det blåste så mycket på däck att min kjol blåste av (!) och när min vän tappade en sko i vattnet. Den fiskades upp. Var så säker.

Macbeth, utläst

Läste ut Macbeth på min rast på jobbet idag. Har inte läst mycket av Shakespeare innan. Trevligt. Förstod inte så mycket. Nästa bok jag ska läsa ska jag förstå lite mer av. Det är helt klart något av en fördel.

vår och sådant

Vill ha vår.
Igen.
Och igen.
Och igen.
Och... igen.



Är sjukt svensk och bara babblar om årstider hela tiden. Men föddes man i Eksjö, växte upp i Nässjö och bor för närvarande i Jönköping blir man som man blir.
Och alla pratar om att det är sorgligt att sommaren snart är slut.
Inte då.
Då blir det ju bara vår snart igen.



Vårkänslor i augusti, det är jag i ett valnötskal.

snacka persilja

Det här med mina örter på balkongen: persiljan har fårr gulsot (eller vissnat).

Vad. Fan.

Nu kan jag inte odla mer örter nästa år, eller ha en ekologisk grönsaksodling i trädgården när jag blir stor (vid sidan om ett växthus och örtatrium, givetvis) utan måste leva på pelargoner och kaktusväxter som man får från Lidl för en femma för att få lite vårfeeling.

(eller så försöker jag bara plantera om...)

Macbeth

Det finns saker jag planerar att göra, varje dag. Men som försvinner. Tiden flyger iväg så fort man kommit hem från jobbet och plötsligt måste man sova för att gå upp tidigt och jobba vidare (tiden flygs för det mesta bort för att jag prioriterar att sitta på balkongen och läsa diverse böcker, för tillfället Macbeth). Det är i de stunder då man vandrar i korridorer och samtalar kort och plockar upp vad som skall plockas upp som man (inte man: jag. herrehatt, ska det vara så svårt att kunna personifiera sig lite?) inser lite grejer. Som det här med jobb. Jag vill älska mitt jobb men inte gräva ner mig i det. Jag vill jobba hårt, länge och vara förtjust i det, men fortfarande kunna komma hem och bara yoga. Eller läsa en Shakespearepjäs på balkongen.

jkpg vs malmö

Ack, man vet hur illa man passar in i ens hemstad (såkallade...) då den bjuder på jakt- och fiskemässa samtidigt som man befinner sig i en icke-hemstad på besök och springer rätt på en vegomässa.

Igelkottens Elegans

Det torde finnas en specifik genre för vad Igelkottens Elegans av Muriel Barbery har att erbjuda, då det finns en uppsjö av liknande litterära verk och filmer. Jag föreslår ödmjukt fransk stilleben, med motivationen att det är det klassiskt franska stilla livet som skildras i boken. Handlingen utgörs av två till synes udda karaktärer med mer gemensamt än vad som framgår vid en hastig blick (fördomsfull som man är) - en äldre dam som jobbar som portvakt vars beskrivning av sig själv är allt annat än smickrande, och en brådmogen tolvårig flicka som känner sig såpass besviken med sin tid på jorden att hon vill avsluta den abrupt på sin trettonårsdag. Och elda upp sin lägenhet i ren och skär ilska.

Handlingen förs mycket långsamt fram, och det är inte för de spännande intrigerna och konflikterna man läser denna bok. Man läser den för det förföriskt uppmålade språket, den oemotståndliga självironin som bjuds av båda berättarrösterna (det är karaktärerna som berättar sin egna historier, ett bra drag då man kommer dem så nära man bara kan) samt de klassiska filosofiska spaningarna som bjuds genom verket.

Om jag kunde rekommendera en bra stund att läsa denna bok, skulle det vara en lugn sommardag då man mest vill låta sitt huvud fyllas med lättsamma men inte för den skull banala filosofier. Eller varför inte på ett tåg mellan Florens och Rom.