min IB-konfrontation del ett

Har försökt undvika att tala alltför mycket om min utbildning, då de flesta som är en del av den tycks bli väldigt inslutna i den. Man identifierar sig efter den. Drar sjukt lama skämt om den hela tiden. Inte så konstigt då man blir så förbaskat indoktrinerad i det hela rätt tidigt och slipper inte undan. Man får nya uppgifter hela tiden och har fan inte tid att engagera sig utanför skolan.

Ibland känns det som att mitt gymnasieval ledde till ett tillstånd inte helt olikt ett destruktivt förhållande. Jag tänker nu kalla mitt val, IB, för "henne" för att illustrera detta.
"Jag måste se till att hon ger grunden till min identitet. Jag måste ge henne all min vakna uppmärksamhet. Jag måste aldrig låta henne slippa undan mina tankar, någonsin. Jag måste ge henne den odelade uppmärksamhet hon kräver. Jag måste bekräfta att jag tycker om henne. Nej, snälla du, ge mig inte mer nu, låt mig slippa, låt mig få ta en paus. Snälla, sluta dyka upp i alla sammanhang. Åh, jag vill inte mer! Men du är ju min, du är ju den enda... åh, jag stannar väl en stund till. Aj! Jag föll i trappan, jag klev in i en vägg... Nej, det var inte hennes fel. Hon ger mig så mycket."

För en perfektionist som jag är det lätt att detta händer. Alltför lätt. Nu ska vi göra slut, och gå skilda håll. Jag ska slippa din elitism, jag ska slippa din krävande natur. Jag är inte rädd för hur jag ska klara mig utan dig, för baby... Det är inte jag, det är du.
Ett av de fruktansvärd trista internskämt IB-elever inte tycks kunna överleva utan. Med undantag av det här skämtet, för jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag sexton år gammal skrev den.

mugg/kopp

Brukar inte bli materialist (såvida det inte närmar sig jul/födelsedag, men då är materialismen redan såpass spridd att den borde liknas vid en smittsam folksjukdom), men när jag fick syn på den här muggen hade jag lust att simma över till Storbritannien till närmsta bokaffär och införskaffa den.




Min passion till muggar vet inget slut. När jag blir till en äldre kvinna med egna skåp i ett eget kök ska jag ha ett skåp tillägnad bara mina muggar. Där skall Totoro-muggen, Mårran-muggen och Filifjonkan-muggen stå. Jag har en liten mystisk relation till dem också, på det viset att jag bara använder dem vid vissa tillfällen. Mårran använder jag bara till kaffe, när jag känner mig släpig och långsam som denne varelse och behöver en kick. Filifjonkan används bara till te, då te har någon form av lugnande effekt som både behövs att lugna mig och Filifjonkan (som är min själsfrände). Totoro används till lugna, ljuva morgnar då glädjen över en kopp kaffe, te, soyamjölk eller juice inte vet något slut.

labyrint

Vi har alla invanda mönster vi anpassar oss efter. Tankegångar och filosofiska mönster man kan fastna i som en invand labyrint och aldrig ta sig ur. Man kan försöka riva ner buskaget i labyrinten och dra sig ur den vägen, eller försöka backa ur den och samtidigt riva upp sin hud mot de vassa kvistarna.

När man faller är de allra flesta människors första handling därefter att direkt kliva upp. Man har snubblat på en sten, och man rusar genast upp och ställer sig och går vidare, förtretligt hoppandes på att ingen såg det. Det är det mönstret man ofta har när det gäller att trilla, snubbla, famla sig. När det gäller mig, är min första handling att ligga kvar på marken där jag just trillat. Jag ställer mig aldrig upp direkt och borstar av asfaltens damm från mina kläder, ler ursäktande och rusar vidare. Jag ligger kvar och väntar på att något ska hända.

Just den här labyrinten ska jag ut. Jag ska riva mig ur den. Jag ska ställa mig upp. Jag har misslyckats, men jag ska fortsätta kämpa med näbbar och klor och en oerhört stöttande familj. Och jag struntar i det formella, hur det utåt ser ut, jag ska slåss för att det inre ska kännas bra. Och jag ska lyckas. För det finns mer än en väg. Vägen blir kanske längre och slingrigare och svårare, men det struntar i. Det viktigaste är att jag kommer fram.

där musiken aldrig slutar

Skulle man resonera att sentimentalitet är en sjukdom,är jag gravt insjuknad utan minsta hopp. Bortom all hjälp. Och jag skulle vägra medicinering, för en Elin utan tusentals filsofier och funderingar och sentimentala nostalgiska infall är inte en Elin, utan snarare bara ett E.
Ibland är sentimentaliteten befogad, såsom när man inser att ens tid på gymnasiet har glidit ur ens händer snabbare än man planerat. Stundtals är sentimentaliteten helt obegriplig dock, skapad ur luften, av nya låtar och nya scener som skapar en känsla av att man varit med om det någon gång förut och att det var det finaste som hänt. Det händer mig när jag lyssnar på denna. Får ett minne av att jag dansat till den någon gång på femtiotalet.

nollfyra tjugoåtta

Då jag var liten förundrades jag ständigt över hur det kom sig att just jag skulle födas på den mest perfekta dagen. 28e april. Vår, världen är fläckad med vita, viskande vitsippor, solen kysser mitt ansikte med D-vitamin. Lika gärna kunde jag fötts under svekfulla december. Eller utröttande juli. Men nej, jag föddes i den perfekta månaden i den perfekta årstiden.

Likagärna som psykologer kan resonera kring att det är situationen som skapas av tankarna och inte vice versa som vi männsikor oftats tycks tro, kan man resonera kring det faktum att jag kanske intalat mig själv att det är just denna dag, just denna månad, just denna årstid som är min tid. Men jag vill tro att det var avsett för mig, såsom decemberfantaster är avsedda att födas i december och septemberentusiaster att födas i september.

Naivt? en aning. Jag har hört att vi som föds på senvåren är naiva av naturen, så det var väl tur att jag föddes nu.Naivt konstverk skapad av mig och vänner då jag fyllde femton. Idag för fyra år sen, med andra ord.

skamlös

skulle alla bara sluta skämmas och gömma undan saker och vända undan blicken och komma med undanflykter och rodna ner i det kvicksandsliknande golvet, skulle alla skämmas lite, lite mindre. För det är ju fullkomligt onödigt, skam, när den pågår under en hel livstid för något man inte kunde påverka.

nämen hej, det var ett tag sen? allt väl? etc etc

Nu har jag varit borta ett tag, så jag tyckte att det var på sin plats att göra en klassisk "det-här-är-jag-mindre-bra-på-lista", så att vi har den överstökad.

Jag, Elin, är mindre bra på:

• Att blogga. Bevisligen. Jag har tusen idéer om vad jag vill blogga om, men när jag väl sätter mig ner och ska göra det, fäster sig en skärm mellan mig och datorn (förutom den vanliga datorskärmen) och jag blir som bortkollrad från skrivandet. Tråkigt. För det finns så mycket att säga och att uttrycka, men den tomma rutan som utgör fältet där man utför sina bloggerier är så tom att den kväver alla ord som kan tänkas vilja hoppa in där.
• Att köpa skor. Och det är inget jag säger för att jag likt Hollywoodkvinnor med lite för blont hår vill smälta in bland medierna och desperat skrika på alla intervjuer "but I'm a total tomboy, I swear, I used to climb trees!" (ogillar för övrigt uttrycket tomboy/pojkflicka, men det är väl bara för att jag är feminist antar jag). Det bara är så att när jag går in i en skoaffär, så halvdör jag inombords och stirrar tomt framför mig. Jag dog troligtvis av en skoklack i huvudet i mitt förra liv.
  
• Att slappna av. Jag är en filifjonka som har tendensen att förstora småsaker till enorma proportioner.

Något annat? Nä. Eller jo, jag är väldigt dålig på att rappa också, men det lämnar jag åt proffsen.