Räddaren i nöden

En skrämmande händelse var när jag satt i min soffa med nyheterna påslagna och halvlyssnade till dem medan jag läste The Catcher in the Rye var att nyhetsuppläsaren berättade att författaren till den boken (JD Salinger) precis avlidit.
Jag ställde mig upp och ropade: "NEJ! Han är död!" samt gjorde plågade ljud, vilket gjorde min målsmaninna orolig att det gällde någon annan än en runt nittioårig författare jag aldrig träffat.

Men om han bara hade ringt eller om jag hade ringt hade vi kanske blivit goda vänner. Nu är jag bara en av de personer som läser böcker av nyligen avlidna författare.
Jag måste börja ringa människor från min hamburgetelefon.

Knatte, Tjatte och Josef Stalin.

Det här påminner mig om de blodigt allvarliga debatterna man förde på mellanstadiet om vem som egentligen var vem bland Knattarna. Min teori var att Knatte var röd, Fnatte grön och Tjatte blå. Den som sade emot fick hårt motstånd.
När jag sedan mognade (lite) i övre mellanstadiet insåg jag att debatten var relativt irrelevant. Ledde ingenvart. Argumenten var någorlunda ensidiga ("SÅ ÄR DET BARA") och mötte samma motargument.

Jag förklarade då för de jag förde debatten med, att faktum var att Knattarna från början minsann var gula, orangea och röda. Och att ingen (inte ens geniet Don Rosa) visste vem som var vem av dem.
Och vem vet, kanske byter de mössor lite då och då? Det måste vara tråkigt att vara röd (inte politiskt nu, klargörande) hela livet.Debatten dog och mystiken med den. Än en gång då sanningen skadat mellanstadieelever.

Ännu ett väldigt onödigt blogginlägg (om det någonsin funnits nödvändiga)

Nu kom jag precis ihåg ett jätteroligt citat från min mor (som för övrigt är lika i allmänhet förvirrad som jag):

Elins mamma (som nu alltså bara blir personifierad efter sitt andrafödda barn, vilket kanske ur ett feministiskt och sociologist perspektiv inte accepteras, med tanke på hur politiskt inkorrekt det hade varit om jag kallat henne Fru Efternamn och därmed bara personifierat henne efter sin make, och det har vi alla kommit fram till att, det är inte helt och hållet okej, man är faktiskt sin egen personlighet och allt): Ella, ska jag skära upp lite skinka åt dig?

Elin (som paradoxalt nog får två stycken personifieranden, både riktiga namnet Elin som om möjligt är ännu mer intetsägande än Ella): Mamma, jag är vegetarian.

Elins mamma (som inte heter Efternamn i efternamn, bara för att klargöra saken): Jomen, nu när det är jul och allt, så tänkte jag att du kunde unna dig...

Elin (och nu vet vi alltså att denna människa även kallas Ella): Näh. Jag skulle nog må dåligt då.

Elins mamma (eller, vad menar jag, är man verkligen sin egen personlighet? Finns det något vi kan definiera som en egen personlighet och hur skulle den se ut?): Jaså, du tycker att det är så omoraliskt.

Elin: Mnjae, eller, jo, alltså, men, jag tänkte väl mest på att jag skulle ligga framstupa på toaletten och kaskadspy hela natten om jag efter sisådär fem månader fria från kött och sju månader fria från rött kött plötsligt sitter och äter massiva skinkbitar.

Elins mamma (jag menar hur en personlighet skulle se ut i textform, inte utseendemässigt):Men så är det ju inte! Jag är nästan vegetarian och jag äter kött hela tiden utan att må dåligt!

Elin: ...

(jag insåg precis att ordet 'personifierad' inte existerar (eller gör det? (samt att jag också börjat överanvända dessa parenteser (och att poängen med det roliga citatet försvann någonstans och det blev icke-roligt))))

Äta djur.

Jag blir lite varm inombords när jag ser att Jonathan Safran Foers nästa bok Eating Animals handlar, som titeln förespråkar, om vegetariska saker.
Den påstås vara "antikött" men inte "förespråka vegetarianism". Precis så paradoxalt och förvirrande som det ska vara, det här med frågan om vad man får och ska äta, och vad som är omoraliskt, och vad som är omoraliskt att anse vara omoraliskt.

Jag är en vegetarian som tycker att kött smakar (smakade) ljuvligt. Det är helt och hållet tråkmoraliskt och prettoetiskt, varför jag väljer att låta mitt julbord bestå av ostsmörgås och ägghalvor istället för köttbullar och perfekt griljerad julskinka som doftar fantastiskt.
Kvällens bekännelse är att jag ibland kan känna att det är oerhört frestande, att bara strunta i mitt lilla infall (för jag får ju trots allt infall jämt, som att ta en ryskakurs, tona håret blått, bli nyttig, bli onyttig, spela saxofon, resa till Ukraina, införskaffa trasiga secondhandglasögon, etc) och våldsamt tugga i mig en kycklingklubba.

Förhoppningsvis kan Eating Animals ge mig en liten vegetarisk kick.

Ostbågar.

Klockan är kvart i fyra på natten, men klockslag är inte så viktiga eftersom de är likadana minst två gånger om dagen, fast på samma sätt.
Jag har analyserat låtar av The Knife och kommit fram till följande:

1. Kino handlar om våldtäkt. Vilket egentligen är sorgligt

2. I Just Had To Die är konstig och svårtolkad. Men undertryckt lust och "obefogad" (enligt kognitiva perspektivet, måhända) depression är två av de teorier som kommit upp.

3. Allt jag äter smakar numera ostbågar. Jag kommer att tröttna på ostbågar mycket snart. Jag har funderat på vad jag kan göra för att bli av med ostbågesmaken, och kom fram till att det enda raka måste vara att äta ostbågar, för att på något ologiskt sätt neutralisera smaken (var jag nu ska få tag på ostbågar klockan fem i fyra på natten). Eller något.

I en tecknad film skulle alla tycka att jag var jättesmart.


När jag trött kastar en blick ut mot gatan minns jag alla de nätter för längesedan då jag, antingen ensam eller med vänner brukade tröttna på att sitta inomhus, gå ut och springa fram och tillbaks på gatan, mitt i natten. Jag blev alltid så upprymd av det. Det kändes som om jag sökte något speciellt som fanns bakom nästa hörn av gatan, upp för backen kanske, och ner för nästa backe, och bakom nästa hörn.
Jag vet inte vad jag letade efter, riktigt, kanske var det bara själva löpandet.
Nu när jag tittar ut ser jag givetvis en potentiell löprunda, men även ett perfekt ställe för diverse obskyra varelser utan ansikte som bara väntar på att utföra Kino på mig.
Inatt stannar jag inomhus.

Jaha, tänker du nu, och vad fick jag ut av det här läsandet? Var är slutklämmen, var är poängen? Vad vill du säga med ditt blogginlägg? Skulle du påstå att din struktur är lättförstådd? Och hur är med din tes?
Jag svarar med att krypa ihop en aning och mumla lite "Jag vet inte, det var en impuls, klockan är fyra, jag skriver inte så bra då haha" (man måste lägga till ett 'haha' för att låta extra osäker), men när du fått vad du vill, kommer jag att ropa efter dig:
"Jag behöver inte försvara mig! Inga blogginlägg raderas! Inget lämnas! Allt ska med!"

Du tittar på mig från ditt avstånd och frågar varför jag häller i mig ostbågar.

Varg, igen.

Vad skönt det är när någon säger och tycker precis det man tänkt säga och tycka. Då slipper man ju krångla och hålla på med det själv, det är bara att länka och gå vidare. http://http://www.emiljensen.se/h09/vargavinter/

Att du alltid ska hålla på med dina apparater.

Jag är en kvinna (vilket börjar märkas mer nu när håret växt ut en aning) med många kortsiktiga, egendomliga drömmar. De flesta tar slut efter någon månad.
Som den gången jag ville färga håret blått för något år sen, och resultatet blev ett par stora, sjögräsfärgade slingor i håret som bleknade och blev ännu mer sjögräsfärgade efter ett tag. Vad som återstod av det var bara en tung känsla av skuldmedvetenhet när jag tänkte på hur mycket kemikalier jag hällt ut i vasken när jag duschat av mig den blåa färgen.
Ett annat självdestruktivt exempel var när jag var sju, och fick för mig att jag skulle bryta benet när jag var fjorton. Jag bara skulle det, och brydde mig inte riktigt om varför. Frågan var bara hur, och ifall det kanske gjorde ont.

Nu har alltså min nästa egendomliga framtidsdröm format sig. Jag vill åka genom Europa med tåg och cykel.
Främst cykel.
Man kan inte förneka hur sofistikerat det ser ut när man, röd i ansiktet, flämtandes, flåsandes, andra saker i den stilen, tar sig fram över backar och dalar som en och en annan heltidsarbetare.
Jag vet inte hur jag fick för mig det. Kanske var det drömmen jag hade. Kanske något annat.
Hursomhelst fylldes jag direkt av den där kicken jag får när jag bestämt för att göra något ("på riktigt den här gången!"), så jag skrev ut en karta och fyllde i med en rosa penna vilken väg jag ska åka.

Ja, min naivhet är enorm. Jag är så naiv att någon indiepoppare kan skriva en medioker låttext om mig, som blir en av de mittenspåren på skivan som man glömmer bort efter en liten stund (om det inte är Fever Ray eller något annat genuint (definitionen av genuint kommer senare (om jag orkar))).

"Varför kan du inte göra något normalt istället?" fick jag som fråga till mitt påfund.
"Är det något onormalt att vilja se sig om i världen, även de delar som vi klassar som 'onödiga' eller 'otäcka'? Hur ska jag veta var jag och hur jag trivs i världen om jag inte ens sett den?" Denna filosofi delgav jag min medmänniska då vi satt i ett väntrum innan jag skulle stickas med en nål i vänster arm. Jag började sedan dra paralleller till mamman i Mysteriet på Greveholm (och jag behöver inte försvara mig för att jag drar upp barnprogram som exempel i vardagen) som ber Lillan att bete sig som en normal flicka istället för att springa runt med en voltmeter och leta efter spöken.
Det visades ju sig att det faktiskt fanns spöken. Vad hade hänt ifall Lillan hade bestämt sig för att bete sig som en normal unge och leka affär istället? Hurdan skulle jag och min egna lilla uppfattning av världen vara om jag bestämde mig för att ignorera mina plötsliga infall? Ve och fasa (vilket är ett underbart uttryck) om min framtid faktiskt innehöll en resa runt i Europa, men att jag missade den för att jag bestämde mig för att normala mig och vilja något annat istället.
Som en resa till Mallorca, för det förtjänar jag, och ligga i solstol och dricka pina colada eller någon annan dryck som inte är god men som man dricker ändå och säger att, jovisst, den är god, det är ju faktiskt semester, och läsa åtskilliga böcker om ingenting och bara springa ner i havet för att doppa mig.



Ja, jag inser hur svårt det är att ta mig på allvar när jag jämför med en mystisk karaktär i en julkalender som visades på TV år 1996.

Konversationer #2.

Dessa konversationer behandlar de sena konversationerna jag över det sociala interaktiva sättet msn sett då de format framför mig i form av bokstäver sent på natten.
De har skapats mellan mig och en viss människa vars namn inte börjar på B.

1.
Den första konversationen kan inte publiceras, då den skulle ta upp extremt mycket plats. Den går i alla fall ut på att jag sitter och glorifierar The Knife på alla plan (helt utan att det har något att göra med vad vi talade om innan) och fortsätter med att analysera alla låttexterna. Vad jag får till svar är: "..., jaså, hm, okej, visst, öh, jaha", och annat i den stilen.
Ändå fortsätter jag i ungefär en kvart till.


2.
Det måste finnas en god anledning till att använda sig av funktionen "vibb". Detta var en av dem.
"JAG BER TUSEN GÅNGER OM URSÄKT MEN DU FÅR INTE SOMNA. DU MÅSTE SÄGA GODNATT FÖRST."

3.
Klassikern. Obeskrivlig. Jag vet inte ens hur vi kom in på det.

"Om en skogsbrand startade så skulle jag inte vilja ha sex med den."

Konversationer #1.

Dessa tre utdrag ur konversationer involvevar mig och en viss vän till mig vars namn börjar på M. Vi har en tendens att bli morbida med varandra lite då och då av okända skäl.


#1.
Jag: Nää. Nu räcker det. Jag går och hänger mig i min trädgård. (Observera att jag vid det här tillfället var desperat. Och sarkastisk.)
M: Det går inte.
Jag: Jo.
M: Nä.
Jag: Jo.
M: Du har ingen trädgård.
Jag: Just det. Jag struntar i det.

---

#2.
Jag (går armkrok med M): det här passar sig inte.
M: Jo, då.
Jag: Nä. För du har röd jacka och jag har lila. Det skär sig något fruktansvärt.
M: Det är därför vi håller ihop.
Jag: Vi skär oss.
(det enda roliga med detta var att vi sekunden efter jag sagt det skrattade tills vi båda inte längre kunde inhalera.)

---

#3.
M: det var lustigt, han som jag bor inackorderad hos snarkade inte alls inatt.
Jag: Han dog säkert.
M: Nä, det tror jag nog inte.
Jag: Jo, då. Inget förnekande nu.
M: Men jag åt ju frukost med honom imorse.