kaffebekännelser & för många länkar

Måndagar sägs vara en vidrig dag. Men jag förstår inte. De är varken bättre eller värre än någon dag som helst. Det säger jag dock bara för att det är studiedag idag och jag har haft tid med mer utöver siffror och bokstäver (gör allt jag kan för att undvika ordet 'plugga'). Blandannat göra en femlåtarslista på Spotify, gå en promenad med Anna Ternheim och Britta Persson i öronen (fick precis en bild i huvudet av att de bokstavligen stack ut sina huvuden ur mitt, var jag ensam om det?), misslyckas med ett bröd, mått halvdåligt för att jag inte är vegan, tröstat mig med att jag åtminstone är vegetarian, skuttat runt till låtarna jag gillade när jag var femton, läst ut de gudsförgätna böckerna jag fått i läxa att läsa i Svenska så att jag kan börja med boken jag vänsterprasslar med utanför skolan, Sputnikälskling.

Och så har jag syndat! Med en kopp kaffe. Jag tänkte sluta med kaffe. Men fan. Jag älskar kaffe så mycket att det känns som dessa skapades för mig.



Jisses. Vilken fånig idé. Sluta med kaffe. Kolla vad vackert det är. Den vackra beigebruna nyansen till resultat av soyamjölken.Mmm.

Hm, jag har ju faktiskt hunnit med en hel del idag! Man borde ha studiedag och slippa skolan oftare, så att man faktiskt hinner ägna sig åt saker.

runabout

Det här är en osedvanligt lugn helg för mig. Då passar jag på att lyssna på lite rusig elektronisk musik som gör att blodet rusar lite snabbare och hjärnan att reagera lite snabbare. På vad som helst.

Little Dragon har gett mig nackspärr efter all söndagsmorgonsdansande. Det slår vilken brunch till klassisk musik som helst.

inklusiv

Ibland får man epiphanies. Ni vet, de stunder då man inser hur något ligger till. Jag kom på att så många människor är fruktansvärt exklusiva nuförtiden.
Med det menar jag att vi desperat söker oss till likasinnade, klamrar oss fast till dem som enträgna baciller och vägrar släppa taget ens lite. Man är exklusiv. Väljer en grupp människor. Håller sig till dem. Talar inte ens med andra.

Så vill jag inte bli. Inte exklusiv. Vill inte exkludera någon. Inklusiv är det rätt gött att vara. Man får vara med om så mycket mer om man inte bara håller sig till indiealternativa demivegetarianer som älskar serien Mad Men eller frikyrkliga lyckliga husfruar som spelar Miss Li på ukulele eller hockeyspelande hårdrockare som sysslar med knypplingsvirkning eller vad för grupperingar det finns nuförtiden.



Här tyckte jag att det passade bra med en bild på en stuga i Holland.

När jag tar blodprov sträcker jag fram min arm, kollar åt ett annat håll och pratar oavbrutet skamlöst högt om världens onödigaste saker, samtidigt som jag känner att i min arm pågår just nu min största mardröm. Jag vägrar kolla åt det hållet och pratar vidare tills det är klart. Efteråt blir jag svimfärdig. Och svimmar. Oftast.
När jag befinner mig på en båt bara stirrar jag rätt framför mig tills jag fattar att det här faktiskt inte är Titanic (men vad fan, det skulle kunna bli det! nästa Titanic i längden Titanics) och att man överlever, bara man slutar tänka på vatten. Och båtar.

När jag var liten red jag på en vacker häst, men jag minns inte vad hon hette. Vi red sakteligen framåt i ett ridhus tills något hände - en bil stannar, bromsar skriker, hästen jag sitter på är tydligen obotligt rädd för skrikande bromsar, för hon kastar av mig så att jag gör en snitisig dubbelvolt i luften och landar på det smutsiga ridhusets golv på ett galet sätt. Ryggraden komprimeras en aning. Så sade läkarna i alla fall.
Sedan dess har jag inte ridit. Velat, men inte vågat. Det är inte samma sak som att bara sträcka fram armen och börja gapa om kalla kriget medan den töms på blod och sen osmidigt svimma ett par, tre gånger.

Rädslor är lustiga, för vissa av dem kan man ignorera och andra tar över en. Jag skulle vilja rida igen, men ett blodprov framstår som en söndagsbrunch i jämförelse. Vissa rädslor kan dyka upp i en sekund och försvinna nästa. Vissa kan involvera livsnödvändiga saker. Andra hästar. Men det spelar ingen roll. Man är lika rädd för dem båda två.

Känner dock för att rida igen.

en sak som är irriterande med mig

När jag har haft en spännande dröm måste jag flyga runt och berätta det för alla. Alla. Verkligen, precis alla. Det är nog en hel del - men händelsevis inte alla - som vill höra följande:

"ALLTSÅ DU MÅSTE BARA HÖRA! Jag drömde att jag stod och sålde korv inatt i en Disneyfilm som var en Star Wars-ripoff med en massa rymdfigurer som var helt gröna i ansiktet och så och så och så var Colin Firth där och han pratade en massa tyska och köpte tre - TRE - soyacurrybratwursts hos mig! Och så skulle rymdfigurerna göra honom gravid med Alan Rickman. Men det gick inte, så han blev gravid med en slumpmässig liten grön rymdvarelse istället! WIHO!"

...tillexempelvis inte superstressade personer man möter på ICA Supermarket. Hmm.

vinter

Om bara asfalten blommade hade jag kunnat - med högburet huvud - acceptera att den pudervita snön som lyser upp och tillåter mig att drömma om den lilla chansen att kunna åka slalom mitt i staden finnas kvar, försvinner.
Tills dess stannar jag inomhus och stirrar ut med tända artificiella ljus.

Jag vill bo i Norrland. Åka spark vart jag än ska. Höra vargar mitt i natten. Åka sådandär fräsig luftballongliknande grej på skidor och landa någonstans mitt på en frusen sjö och behöva gå hem hela vägen med tunga skidgrejer och bli komplett vilse och så frusen att inte ens sju koppar te värmer mig.

att vara överkänslig

Jag är en väldigt känslig människa. Jag såg en älg bli överkörd av bussen jag satt på för en vecka sedan, och gjorde misstaget att vända mig om för att se ifall älgkon överlevde eller ej. Nu i efterhand undrar jag vem det var jag försökte lura, för visserligen är älgar starka och tåliga djur, men en buss fylld av sovande Smålänningar är mer än vad vem som helst klarar av. Jag hann se hennes dödsryckningar innan hon slutligen avslutade sitt liv på en motorväg mellan Jönköping och Värnamo.
Sen dess kan jag inte sluta tänka på henne. Främst för att jag så smärtsamt vet att jag är den enda av de på bussen som gör det. Resterande sov vidare, alternativt gick ut för att flytta på henne. Det som kommer att tänkas om denna älgko, är enbart att det var synd att hon blev påkörd och mosad av bussen innan man hann skjuta henne senare i år.



Det är jobbigare än vad man tror att vara överkänslig. Jag gråter till tecknade Fula Ankungen, Lejonkungen, ett dussin avsnitt av ett tjog teveserier, ett flertal låtar, tidningsartiklar, ett pinsamt högt antal böcker och i princip alla filmer förutom Titanic.
Det är ett under att jag inte, under dagar som dessa då det serveras kycklingwok i skolan, sitter och bölar:
"Bwähhh, de levde bara f-f-fem veckor och dog upp och neeeer!!!" och tjuter efter det. Då skulle jag få sitta ensam och böla.

bara en tanke

Jag gillar inte när folk kommenterar ens texter med röd penna. Det känns som om texten blöder. Aj.

Jag längtar till tiden då det inte finns något rätt eller fel i bokstäverna, då texter kan vara utan struktur, utan något mönster att följa. Det är det som fastnar till sist, de texter som slåss för sig själva utan att andas struktur eller stå stilla i en mall och bara stirra framåt.




Kafka tänkte nog inte på paragrafer eller stegring eller klimax eller ens symbolik när han skrev heller. Men å andra sidan - vad i hela världen tänkte han på?

och jag somnar när du drar halva jordens befolkning över en kam

Mitt i ett vimlande Mediamarkt under de dagar då mellandagsrean nådde sin topp stod jag bland en miljon människor som slogs om nya ipads och bestämde mig själv för att jag skulle bryta normen och hederligt köpa musik. Jag köpte Marina & the Diamonds, kvinnan jag såg vid en nästan folktom scen på Way out West (resterande av den slutsålda festivalens besökare såg på Håkan Hellström istället).

Då jag inte är en kvalificerad (av mig själv, för jag är min egen kvalificerare) musikrecensent vill jag bara lite kortfattat sammanfatta det som att det är en medryckande och bra skiva med många utmärkta citat ur låttexterna ("Cause I feel like I'm the worst, so I always act like I'm the best").
Däremot krossar hon mitt hjärta i låten Girls, där hon som så många andra tjejer vill strongt påpeka att de minsann inte är "tjejiga". Utan lite coolare. Lite som det där coolare könet. Lite som de där... killarna. Ja, just dem. De är ju mycket häftigare än tjejer. De aldrig illa om varandra eller om hur mycket kalorier de äter.
Eller?

Jag blir så förbittrad över att vi i det här samhället har gjort klart för oss vad som passar sig för en kvinna och vad som passar sig för en man - men ännu ledsnare blir jag av att det är skamligt av att uppfattas som mycket kvinnlig (för någorlunda kvinnlig måste man ju ändå vara, annars är man en otäck femunist) istället för lagom mycket kvinnlig.
Det ska inte synas att man sminkar sig. Man ska absolut inte prata om det. Kurviga, kvinnliga linjer ska bantas bort. Jag har läst otaliga intervjuer med tjejer som påstår att de hellre "umgås med killar" för att de är lite mer "rätt fram".

Ha! Bullshit. Visst har jag hört en massa tjejer prata om andra tjejer och refererat till dem som "slampiga" och pratat illa om hur de sminkar sig - men alla tycks tro att det bara är tjejer som gör detta för att vi naturligt hatar varandra. Killar gör det precis lika mycket. Jag har hört precis lika många killar som tjejer prata om tjejers sexualitet på ett sätt som skulle få femtiotalet att skrika: "hey! jag vill ha min sexualitet tillbaks!". Jag har hört precis lika många killar som tjejer prata om varandras kroppar på ett mardrömslikt sätt - "han är spinkig, hon har babyhull, hon sminkar sig fult."

Bara... släpp det. Förstå att tjejer inte naturligt föds som skitsnackare. Förstå att killar inte är några lojala superhjältar rent genetiskt.

Låttexten till Girls, för att förstå min frustration:

Is there any possibility
You'll quit gossiping about me
To hide your insecurities
All you say is "blah, blah"

Girls they never befriend me
Cause I fall asleep when they speak
Of all the calories they eat
All they say is "na na na na na" (na na na na na)

katt

Här borde det vara en bild på böcker och annat pluggrelaterat, för jag har pluggat hela dagen, så mycket att ordet plugg har förlorat sin mening. Jag gillar inte när man pratar så mycket om att plugga. Jag pratar om det hela tiden. Det är därför jag är trött på det, hmm...

SÅ, FÖR ATT VARA HELT ICKE-PLUGGIG (och råka skriva med versaler för att man höll CAPS inne):


En katt. Min systers katt. Med de genomträngande ögonen.

2010 i en lista

Eftersom det hade varit nyår och allt för ett tag sen, är det ju en medmänniskas yttersta plikt att göra upp lite listor över bäst/sämst artister, bäst/sämst filmer, bäst/sämst träningstrender (strip yoga och värmeaerobics möts här i en alltför spännande kamp) och bäst/sämst mat- och dryckestrender som det gågna året bjöd på.
Man sitter och minns tillbaka och kollar runt lite på sofistikerade hemsidor för att kolla om det verkligen var så, var verkligen Håkan Hellström så stor i år? Eller blev han så stor att han faktiskt krympte på vägen och nu måste vi alla dyrka en lite, lite mindre artist som nästan är lika stor men som inte skyltar med sin storhet och därför lyckas bibehålla den krympande formen istället för att växa större och ---
--vad pratade jag om nu igen?
Eh.

Och det här med rosé/fanta, kom vi fram till att det var gott eller ska vi slänga det på sämst-listan för att alla hipsters började dricka det som energidryck innan värmeyogan?

Nä, hörninini, det här med bäst och sämst år 2010 blir en alldeles för stor kontrast. Dessutom vet jag inte vart jag ska ta vägen. Var finns alla de sajter som guidar mig till ett korrekt liv?
Jag gör helt enkelt så att jag listar fem helt banala saker som inträffat under 2010. För jag har nämligen hört att det här med att vara storslagen och sticka ut kommer att vara ute under hela 2011. Nu ska vi vara neutrala istället.
Så, här kommer min helt banala och neutrala lista över 2010 (helt utan kategoriserande, det är också ute i år):

På plats nummer 5: Kranvattnet. En mycket god dricka som förvisso inte smakar något, men som alltid finns där.
På plats nummer 4: limstiftet. Ingen tänkte på hur praktiskt det var att äga ett limstift i år. Men de är faktiskt mycket bra att ha. Valfritt märke dessutom, ingen lim är bättre än någon annan.
På plats nummer 3: busshållsplatsbänkarna. Aldrig har väl busshållsplatsens bänkar haft ett så genomslående år som 2010. Där har de stått och agerat sittplats åt oss så många gånger.
På plats nummer 2: Koldioxidutsläppen. Ja, de ökar. Det blir bara mer och mer koldioxidutsläpp för var år som går. Grattis, koldioxiden, välkommen till världen (innan du förstör den)!
På plats nummer 1: Meningslöst talande. Det sker hela tiden och överallt utan att man tänker på det. Hatten av för det meningslösa talandet som får plats nummer ett på min neutrala, okategoriserade årslista.

Puss. Men ingen kram (det skulle bli för mycket)

& ett pepparkaksskepp helt utan anledning

Jag är dålig på att uppdatera (och dessutom minst lika dålig på att handla nya skor, men man ska ju inte hänga upp sig på det man är dålig på). Det beror på tidsbrist och min skeptiska inställning till bloggar.

Nu har jag dock kommit fram till att jag gillar bloggar. Ingen hög hjärnaktivitet. Det behöver jag. Jag behöver den lägsta hjärnaktiviteten som finns just nu, som paus mellan allt Kafka och biologiplugg. Jag börjar snart sista terminen på gymnasiet. IB. Den sista striden. Infernot. Herreminhatt. Kommer jag att överleva?

FEM SAKER SOM FÅR MIG ATT ÖVERLEVA JUST NU:

1. MGMT
2. Snabbkaffe i Starbucks-muggen jag fick i julklapp.
3. Powerpoints om biologi som utförligt förklarar allt man behöver veta om hjärtats alla kamrar och lungornas alla rörelser.
4. Mitt hjärt- och lungsystem.
5. Tanken på att det finns en framtid. Långt där borta, bortom alla termer jag trycker in i huvudet och alla tankar som får mig att vilja slå sönder något. Det finns en framtid och den innehåller... böcker. Längdskidor. Filmen Hable con ella.