Ett år

Så har alltså ett år gått sedan denna blogg startade. Många sidospår och villospår och järnvägsspår senare, möter jag bloggen själv personifierad, en människa ihopkonstruerad av alla dessa blogginlägg jag under ett års tid skapat.

S.O.T.:Jaha, och var är alla ballonger och tårtor och annat som hör till en högtid som denna?
Bloggen personifierad: Dessa finns inte då du faktiskt började blogga innan den första februari, bara det att du bestämde dig för att ta bort alla inlägg som fick dig att framstå som en idiot, förutom några för sentimentala skäl, och några av dessa skrev du faktiskt redan i mitten av januari. Dessutom har du haft blogg innan. Så det så.
S.O.T.: Jag måste säga att du inte är en särskilt artig person. Nå, låt oss höra, vad har du för intressanta intervjufrågor att ställa?
Bloggen personifierad: Det finns inte så mycket intressant att säga för att du är inte en särskilt intressant person. Men okej. Som så många andra personer tvingade att intervjua får jag väl göra min plikt att ställa dig de pliktskyldiga frågorna: "hur har det känts"?
S.O.T.: Inte alls mycket.
Bloggen personifierad: "Hur har du utvecklats"?
S.O.T.: Inte alls mycket. Dock lämnade jag lite min juvenila och naivt barnsliga sida under förgående år, något som kanske märktes en aning på bloggen. Antar jag.
Bloggen personifierad: "Hur ser framtiden ut"?
S.O.T.: Inte alls mycket- jag förstår mig nog fortfarande inte mig på fenomenet bloggar. Men jag fortsätter. För jag gillar det. Och för att jag hoppas att jag en vacker dag ska kunna skriva storartat och himlastormande och intressant om viktiga företeelser och vackra stunder på samma blogg, och då kunna se tillbaka på min tid som skrivande sjuttonåring och konstatera hur mycket bättre jag trots allt blivit på att skriva.
Bloggen personifierad: Jaså, okej... Får jag gå tillbaka till det där stället i ditt huvud där alla andra fiktiva varelser du hittat på bor? Det börjar bli så tråkigt här. Och de paranoida trillingarna med storhetsvansinne du hittade på för ett antal år sen är så mycket trevligare att tala med än du.
S.O.T.: För all del.
Bloggen personifierad: Dåså.

Räddaren i nöden

En skrämmande händelse var när jag satt i min soffa med nyheterna påslagna och halvlyssnade till dem medan jag läste The Catcher in the Rye var att nyhetsuppläsaren berättade att författaren till den boken (JD Salinger) precis avlidit.
Jag ställde mig upp och ropade: "NEJ! Han är död!" samt gjorde plågade ljud, vilket gjorde min målsmaninna orolig att det gällde någon annan än en runt nittioårig författare jag aldrig träffat.

Men om han bara hade ringt eller om jag hade ringt hade vi kanske blivit goda vänner. Nu är jag bara en av de personer som läser böcker av nyligen avlidna författare.
Jag måste börja ringa människor från min hamburgetelefon.

Knatte, Tjatte och Josef Stalin.

Det här påminner mig om de blodigt allvarliga debatterna man förde på mellanstadiet om vem som egentligen var vem bland Knattarna. Min teori var att Knatte var röd, Fnatte grön och Tjatte blå. Den som sade emot fick hårt motstånd.
När jag sedan mognade (lite) i övre mellanstadiet insåg jag att debatten var relativt irrelevant. Ledde ingenvart. Argumenten var någorlunda ensidiga ("SÅ ÄR DET BARA") och mötte samma motargument.

Jag förklarade då för de jag förde debatten med, att faktum var att Knattarna från början minsann var gula, orangea och röda. Och att ingen (inte ens geniet Don Rosa) visste vem som var vem av dem.
Och vem vet, kanske byter de mössor lite då och då? Det måste vara tråkigt att vara röd (inte politiskt nu, klargörande) hela livet.Debatten dog och mystiken med den. Än en gång då sanningen skadat mellanstadieelever.

Ännu ett väldigt onödigt blogginlägg (om det någonsin funnits nödvändiga)

Nu kom jag precis ihåg ett jätteroligt citat från min mor (som för övrigt är lika i allmänhet förvirrad som jag):

Elins mamma (som nu alltså bara blir personifierad efter sitt andrafödda barn, vilket kanske ur ett feministiskt och sociologist perspektiv inte accepteras, med tanke på hur politiskt inkorrekt det hade varit om jag kallat henne Fru Efternamn och därmed bara personifierat henne efter sin make, och det har vi alla kommit fram till att, det är inte helt och hållet okej, man är faktiskt sin egen personlighet och allt): Ella, ska jag skära upp lite skinka åt dig?

Elin (som paradoxalt nog får två stycken personifieranden, både riktiga namnet Elin som om möjligt är ännu mer intetsägande än Ella): Mamma, jag är vegetarian.

Elins mamma (som inte heter Efternamn i efternamn, bara för att klargöra saken): Jomen, nu när det är jul och allt, så tänkte jag att du kunde unna dig...

Elin (och nu vet vi alltså att denna människa även kallas Ella): Näh. Jag skulle nog må dåligt då.

Elins mamma (eller, vad menar jag, är man verkligen sin egen personlighet? Finns det något vi kan definiera som en egen personlighet och hur skulle den se ut?): Jaså, du tycker att det är så omoraliskt.

Elin: Mnjae, eller, jo, alltså, men, jag tänkte väl mest på att jag skulle ligga framstupa på toaletten och kaskadspy hela natten om jag efter sisådär fem månader fria från kött och sju månader fria från rött kött plötsligt sitter och äter massiva skinkbitar.

Elins mamma (jag menar hur en personlighet skulle se ut i textform, inte utseendemässigt):Men så är det ju inte! Jag är nästan vegetarian och jag äter kött hela tiden utan att må dåligt!

Elin: ...

(jag insåg precis att ordet 'personifierad' inte existerar (eller gör det? (samt att jag också börjat överanvända dessa parenteser (och att poängen med det roliga citatet försvann någonstans och det blev icke-roligt))))

Äta djur.

Jag blir lite varm inombords när jag ser att Jonathan Safran Foers nästa bok Eating Animals handlar, som titeln förespråkar, om vegetariska saker.
Den påstås vara "antikött" men inte "förespråka vegetarianism". Precis så paradoxalt och förvirrande som det ska vara, det här med frågan om vad man får och ska äta, och vad som är omoraliskt, och vad som är omoraliskt att anse vara omoraliskt.

Jag är en vegetarian som tycker att kött smakar (smakade) ljuvligt. Det är helt och hållet tråkmoraliskt och prettoetiskt, varför jag väljer att låta mitt julbord bestå av ostsmörgås och ägghalvor istället för köttbullar och perfekt griljerad julskinka som doftar fantastiskt.
Kvällens bekännelse är att jag ibland kan känna att det är oerhört frestande, att bara strunta i mitt lilla infall (för jag får ju trots allt infall jämt, som att ta en ryskakurs, tona håret blått, bli nyttig, bli onyttig, spela saxofon, resa till Ukraina, införskaffa trasiga secondhandglasögon, etc) och våldsamt tugga i mig en kycklingklubba.

Förhoppningsvis kan Eating Animals ge mig en liten vegetarisk kick.

Ostbågar.

Klockan är kvart i fyra på natten, men klockslag är inte så viktiga eftersom de är likadana minst två gånger om dagen, fast på samma sätt.
Jag har analyserat låtar av The Knife och kommit fram till följande:

1. Kino handlar om våldtäkt. Vilket egentligen är sorgligt

2. I Just Had To Die är konstig och svårtolkad. Men undertryckt lust och "obefogad" (enligt kognitiva perspektivet, måhända) depression är två av de teorier som kommit upp.

3. Allt jag äter smakar numera ostbågar. Jag kommer att tröttna på ostbågar mycket snart. Jag har funderat på vad jag kan göra för att bli av med ostbågesmaken, och kom fram till att det enda raka måste vara att äta ostbågar, för att på något ologiskt sätt neutralisera smaken (var jag nu ska få tag på ostbågar klockan fem i fyra på natten). Eller något.

I en tecknad film skulle alla tycka att jag var jättesmart.


När jag trött kastar en blick ut mot gatan minns jag alla de nätter för längesedan då jag, antingen ensam eller med vänner brukade tröttna på att sitta inomhus, gå ut och springa fram och tillbaks på gatan, mitt i natten. Jag blev alltid så upprymd av det. Det kändes som om jag sökte något speciellt som fanns bakom nästa hörn av gatan, upp för backen kanske, och ner för nästa backe, och bakom nästa hörn.
Jag vet inte vad jag letade efter, riktigt, kanske var det bara själva löpandet.
Nu när jag tittar ut ser jag givetvis en potentiell löprunda, men även ett perfekt ställe för diverse obskyra varelser utan ansikte som bara väntar på att utföra Kino på mig.
Inatt stannar jag inomhus.

Jaha, tänker du nu, och vad fick jag ut av det här läsandet? Var är slutklämmen, var är poängen? Vad vill du säga med ditt blogginlägg? Skulle du påstå att din struktur är lättförstådd? Och hur är med din tes?
Jag svarar med att krypa ihop en aning och mumla lite "Jag vet inte, det var en impuls, klockan är fyra, jag skriver inte så bra då haha" (man måste lägga till ett 'haha' för att låta extra osäker), men när du fått vad du vill, kommer jag att ropa efter dig:
"Jag behöver inte försvara mig! Inga blogginlägg raderas! Inget lämnas! Allt ska med!"

Du tittar på mig från ditt avstånd och frågar varför jag häller i mig ostbågar.

Varg, igen.

Vad skönt det är när någon säger och tycker precis det man tänkt säga och tycka. Då slipper man ju krångla och hålla på med det själv, det är bara att länka och gå vidare. http://http://www.emiljensen.se/h09/vargavinter/