I put the fun in dysfunctional!

Sedan mina senare inlägg har jag upptäck följande saker.

International Baccalaurate är Sveriges mest underskattade linje. Den är relativt okänd bland massvis med människor.
Inte ens jag, som nu går IB, visste om denna linje förrän min hunds hundväns ägare (förvirrande?) var vänlig nog att berätta för mig om den.
Det är en skymf (en skymf, I tell you!) att vi hamnar i kvot tre vid högskoleintagningar. Av så många anledningar.
Mitt naiva jag påbörjade en namnlista som en opposition till detta, och gick ner för att prata med alla politiker som står mitt i staden vid sina söta små valstugor respektive valtält, som ser ut som något man semestrar i, och försöker locka folk att rösta på dem i EU-valet (I guess), men varken Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna eller Piratpartiet verkade veta särskilt mycket om detta.
Smet?



The Basic Eight är awesome, men jag ångrar ändå lite att jag inte valde att läsa I Have a Bed Made of Buttermilk Pancakes som eget-val-bok. Den verkar handla om aningens dysfunktionella familjer som gör aningens dysfunktionella saker.
Och jag har kommit fram till detta - dysfunktionella familjer är underskattade. Hur roligt kan det vara att leva i en perfekt kärnfamilj när man kan leva i en dysfunktionell familj á la Little Miss Sunshine?
(märk att jag är delvis ironisk. jag ifrågasätter kärnfamiljen på något sätt. bara lite.)



Och slutligen har jag kommit fram till - med hjälp av min nya ideologi S.O.T.-ismen som jag komplett hänger mig till, och därmed gör mig av med alla andra ideologilikande ismer jag försökt åta under åren (nykterismen också, jag är faktiskt rätt dålig på det) - att mitt dilemma med att repsektera de som inte respekterar eller inte härmed är löst.
Man måste kunna ifrågasätta vissa saker (som ex homofobi, socialdarwinism, etc), för utan ifrågasättandet kommer man inte särskilt långt. Faktiskt.
(men man måste, måste respektera att man kanske tycker helt och hållet olika på vissa punkter!)

Nej, tack, nu ska jag, tack, leka galen ungdomspsykolog, tackt, ett tag till, tack, och sen ska jag sova, tack.

Saker.

Sitter just nu med ett stort skålformat glas med väldigt mycket hallonsylt och väldigt lite glass och funderar på ifall jag ska göra en stor grej av det faktum att jag vågar vägra Beach 09.
Men.
Det tänker jag inte.
På något sätt skulle jag känna mig fånig, lite som att på allvar påstår att det borde finnas en dag för alla som är nöjda singlar, i opposition mot Valentine's Day. Det blir lite fel.
Det blir liksom lite: "jaså, du har ingen liten partnerliknande sak att köpa billiga skräpsaker till denna dag i februari, du är bara AVUNDSJUK."

Eller i Beach-fallet: "Jaså, du har inte haft tid att träna och tröstätit Ben&Jerry en masse, och istället för att gå omkring och skyla dig och skämmas som oss normala människor tänker du nu vara bitter och håna oss som minsann gick till gymmet två gånger i veckan och hakade på alla nya, fina metoder som dyker upp cirka tre gånger per dag."
Så.
Inget "Våga Vägra Beach-09!".

Istället kan jag sitta och filosofera om trevligare saker (som inte inefattar strandkomplex).
Som The Basic Eight, en bok av Daniel Handler.
Trots förvirrande många karaktärer man ska hålla koll på, men som trots det inte dyker upp och att jag nu nästan är förtvivlad över vad som hända skall (vilket jag vetat sedan första sidan, det var oundvikligt) är det en bra bok.
Daniel Handler/Lemony Snicket kan helt enkelt skriva dåligt, ens om han försökte.

Nej, nu får det räcka med roligheterna. Jag ska sova och drömma om min Fantastiska Filmatisering.
Tack. Hej.

Sömnigt Orörligt Tillstånd.

LÄGESRAPPORT: Jag är trött.
Så trött att jag tycks somna var fasen som helst så länge jag sitter stilla längre än fem minuter. Under helgen har jag somnat sittandes på obeskrivligt obekväma platser (försök somna sittandes på en plaststol med överkroppen på ett bord så förstår du) inte mindre än tre, nästan fyra gånger.
Mina ben väger bly. Jag kan inte gå utan att vara livrädd för att knäna ska gå av - KNÄPP - och där ligger jag på golvet i en knälös hög.

Det här håller inte, tänker jag, och kollar klämkäckt en skum internetsida med sök-dina-symptom-funktion för att kolla vad det är för fel på mig.
Och tydligen har jag järnbrist, blodpropp, kritiskt tillstånd av blodbrist, depression, sömnproblem, diabetes, för snabb ämnesomsättning samt vitaminbrist.
Allt på samma gång.
Oh yeah.

I drink your milk!

Efter några komplikationer har jag nu sett filmen Milk. Passande, med tanke på mitt speech häromnärdetnuvar.
(jag argumenterade mot homofobi. det stod mellan det och blyghet. jag valde homofobi med tanke på att jag skulle vara en dålig representant för de blyga överhuvudtaget.)

När jag såg Milk, filosoferade jag en stund, och nu ångrar jag nästan hur jag valde att argumentera.
Det känns som om jag hamnade i en dubbelmoral där jag sa att man måste respektera varandra vad man än tycker, men.
Jag har kommit på.
Ska man respektera någons åsikt, trots att den inte är respektfull? Ska jag respektera någon som säger att homosexuella är weirdoes?
De respekterar ju inte. Ska jag respektera?
Om jag inte gör det, går jag då emot det faktum att jag tror att respekt är, liksom, viktigast i världen?
Men om jag bara accepterar människor med respektlösa åsikter, var står jag då?

ÅH. VAD JOBBIGT DET BLEV.

Det-
det spelar ju ingen-
roll, vad man tror på, om man liksom tänker efter.

Om man tänker efter gör det inte en människa annorlunda om denna person så är kreationist, eskapist, liberalist, kommunist-
-eller en massa andra saker som slutar på -ist.
(så länge man respekterar!)

Galen är vad jag blir. Jag måste sluta skriva saker när jag är för trött att ens kolla ner på tangentbordet.

(förresten är min titel jättekulturell. Jag förväntar mig lite creds.)

Man vet att man håller på att bli galen när man tar mystiska ansiktslösa varelser man drömmer om på allvar.

Flera nätter nu har jag drömt att just de här ansiktslösa sakerna stått runt mig i en ring, mässandes:
"You're not IB material you should go samhäll... You're not IB material you should go samhäll... You're not IB material..."

Paranoid som jag är tar jag dem givetvis på allvar och spenderar en halv dag genom att hälsa på en samhällsklass (dessutom har jag handen på foten funderat på om jag inte passar bättre där än på International Baccaularate, prestigefullt som det är. och jag som inte ens är säker på att jag kan stava International Baccaularate rätt.).

Det kändes som en icke-önskad tripp tillbaka till högstadiet. Jag vet inte varför. Jag blev blyg och glömde bort vad jag hette. (Det var nog därför.)

Åh. Man vet att man håller på att bli galen om man glömmer bort vad man heter.

Kanske har de mystiska varelserna rätt. Kanske är jag inte IB-material. Kanske har jag bara tolkat drömmen fel. Kanske är bara drömmar något vetenskapligt, och inte flummigt om undermedvetet som jag tror. Kanske heter jag inte "Eee...lla? Elin?".
Jag vet dock säkert att jag inte är samhällsmaterial.

Låt mig skriva om det där. Jag vet dock säkert att jag INTE är samhällsmaterial.


Jag är inte natur- medie- estet- eller något praktiskt material heller. Jag befinner mig i en dead end. Jag ska göra min egna linje. Oh yeah.

Kino.

Jag saknar ord-
(för hur väldigt mycket jättebra den här låten är, och jag anser att det är mitt kall i livet - förutom att göra min stad mer cykelvänlig samt rädda en massa vargar i Sverige och Kanada och kanske göra en uppföljare på Darkwing Duck - att föra vidare den här låten)

Lennart, my love!

Jag kom precis på varför jag aldrig skrev färdigt den där knäppa historien om Lennart som drunknade i en pool i Nässjö simhall och tydligen förblödde av ett uppkliat myggbett.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.

Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:

"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."

Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.

Varg.

Det är klockan åtta en lördag, och jag bryter totalt mot principerna jag egentligen ska åta mig som sjuttonåring och kastar mig - efter en lång promenad, I might ad - framför en dokumentär på tvåan om vargar.
(Jag kan inte låta bli att vara lite stolt över detta. Jag väljer dokumentär framför förfest. Jag är officiellt en nörd.)

Under dokumentärens gång sitter jag mest och gör små förälskade fnitterljud så fort jag ser en varg (och även en korp, vilka jag också är fascinerad av) och måste ha min hund till hands att klappa och låtsas att hon är en varg.

Sen blir det bara sorgligt. En massa vargar dör, ingen vet hur eller varför. De bara dör. En varghund blir dödad av en varg.
Jag sitter och gör lyckliga ljud och gråter om vartannat.
De är så fiiina... åh, han dog. snyft.

Jag förstår faktiskt inte varför människor dödar varg. Jag kan självfallet förstå om fallet är så att en varg attackerar ens hund, och man bara... råkar ha en gevär till hands? ...då kan det väl vara inte så farligt att försvara sitt djur... eller?
Jag menar, vad ska man göra? Om en varg dyker upp och attackerar min egen hund... usch, jag kan inte ens tänka på det.

Förutom det förstår jag faktiskt inte tjuvjagandet på varg. De är bara som djur är. Djur attackerar andra djur. Sådana är de, så har de alltid varit.
Jag menar, det är ju omöjligtvis bara varg som kan tänkas attackera människors tamdjur.
Det är ju något fel eftersom människor i alla tider har förföljt vargen, tjuvskjutit den och förgiftat djurkadaver bara för att bli av med den.
Gör man så här mot andra djur?

Är det så att vargen är Sveriges mest förföljda, missförstådda djur, eller har bara vargjakten förstorats i media?

Jag menar, borde inte människor vara helt loco över rävar? Rävar dödar hönor och kaniner som vi människor sprejar ner myggor. Vargar dödar väl inte får och liknande så väldans ofta?

Well, I guess I will never know.
Jag tycker dock att vi ska vara rädda om vår varg och ta väl hand om den.
För att den är så awesome.

I min trevliga framtid ska jag forska om vargar. Och då ska jag kunna skriva något bättre om vargar än bara flummigt crap.