Det bästa med mitt jobb...

...är att jag får inta en helt galen mängd olika svenska dialekter så gott som varje dag. Det är något bland det finaste som finns, att få sitta och njuta av alltifrån de bredaste Värmlänningarnas melodiska tal till de vaga gnällbältessamnansvurnas små accentledtrådar. Jag riktigt myser av välbehag där jag snurrar i takt med talet på min snurrstol.

pengar pengar pengar

Jag hörde det mossigaste någonsin alldeles nyss. Så mossigt att mossan byttes ut mot asfalt. Ja, ni förstår grejen, jag föredrar natur mot stad.

Så, till det mossigaste jag hörde:

"Men feminism, det känns ju liksom... alltså, det ska ju inte vara typ kvinnor som gnäller på lönen."

Paus för effekt.

KLART SOM FAN ATT KVINNOR KAN GNÄLLA PÅ---

--okej, paus, jag andas, jag tar djuuupa andetag.

Min poäng är att när människor uttrycker åsikter som att feminsim innebär att det bara är en massa kvinnor som unisont pengagnäller, förminskar man denna ideologi (för det är en ideologi) något markant.

Feminism är en mer moderniserad syn på genus, frihet för såväl kvinna som man att kunna ha agera som man vill, ha på sig vad man vill, jobba som man vill i all oändlighet. Dessvärre försvinner denna centrala kärna i dagens debatt om feminism där man:

1. fokuserar på vilka kvinnor som är bra respektive dåliga förebilder. De flesta tycks vara dåliga, vad man än gör. Har man brister pekas dessa ut, är man perfekt ställer man för höga krav på sina medsystrar. Manliga förebilder lyser med sin frånvaro i debatten huruvida de är bra eller dåliga. De är. Punkt.

2. Smutskastar kvinnor för deras val. Förbjude om man väljer att göra något som accepteras som det diffusa "traditionellt kvinnliga" för även om det är att stå med ett vackert förkläde och göra det mer än något annat, så måste du göra det moderna. Nej, ingen frihet i val här inte!

3. diskuterar lönen.

Det är år 2011, och blir jag veterinär tjänar jag femtiotusen kronor mindre om året än mina manliga kollegor. Klart som fan att jag får gnälla. Djurvård har inget med östrogen och testosteron att göra.

Så alla er som lever kvar med den otroligt asfaltiga åsikten att feminism bara går ut på att gnälla på lönen, tänk efter hur det är att födas till kvinna och behöva acceptera markant lägre lön. Klart att man blir sur.

spaning bland plugg-land

Man borde byta namn på kemi till något lite mer passande, något som lite mer beskriver ämnet.

Typ: oändlig ångest.

biografi

Jag gav upp hoppet om att kommersiell (förlåt, nu använder jag det ordet som ett skällsord och låter därmed pretentiös. Förlåt, nu ursäktar jag mig själv.) bio kunde vara något bra då den visade Snabba Cash året det kom ut i två månader och fullkomligt ignorerade att visa godbitarna Norweigan Wood och Taking Woodstock i min stad.
Jag har tydligen en viss fascination för träd i samband med filmtitlar.
I år har det vänt. Jag har fullkomligt vräkt mig i biobesök. Harry Potter (åh, Luna Lovegood), Niceville, och senast igår En Dag. Mycket fin film. Jag grät floder. Anne Hathaway passar i alla frisyrer. Det var inte därför jag grät floder ut Themsen och Donau...
Vräkandet av biobesök hade blivit ännu större om stadens biograf bestämt sig för att visa Jane Eyre. Åh. Jane Eyre. Jag får en nostalgisk kick och minns tillbaka då jag läste den två gånger på raden, femton år gammal, tryggt nedsjunken under mina lakan med hjärtan på.

Tålamod är en dygd. Jag väntar tills Jane Eyre kommer ut på hyrfilm. Då jäklar ska jag se den två gånger på raden, nedbäddad under mitt lakan med hjärtan.

Lite grand om hur insatt jag är om staden jag bor i

Jag försöker greppa tag i staden jag bor i, bita fast i den lite grand innan jag lämnar den. Se vad jag kan göra, nu när högstadieåren har glidit av mina axlar som en tung ryggsäck efter en lång dag. Och de där förpillade gymnasieåren.

Det går sådär, ärligt talat.

Jag samtalar med en man som påstår att han studerar på HLK.

Jag: Jaså, HLK, vad är det för något?

Han: Högskolan för Lärande för Kommunikation

Jag: Ja-HA! Det är DET som det är!

Jag blir givetvis lite extatisk över att jag nu lärt mig vad detta är för något, något jag inte vetat innan. Trots att jag ser Högskolan för Lärande och Kommunikation från mitt fönster.

Som sagt. Sådär.

It's been seven hours and fifteen days

Har en sådandär dag ni vet då man bara vill stirra ut genom fönstret med en kopp varm dryck (eller en tom kopp till och med, bara koppen är där är själva huvudpoängen) i flera timmar tills man slutligen slår sig ner i en soffa och sätter på CDn med de låtar som mest figurerar i chickflick-filmer där huvudpersonen är lite tragikomisk och sjunger med till dem med brustet hjärta.

Ungefär: I will always love you, Nothing compares to you, Mercy street, Någon gång måste du bli själv, och så vidare. De låtarna man har på en separat spotifylista undanstoppad för nödfall.

Det. Det får bli eftermiddagens syssla. Sedan, åter till trädgårdarna.

värna om oskyldiga

Att arbeta för en hög lön är inte ett alternativ för mig. Just därför har jag tagit avstånd från att kolla vad lönen är för några av de framtida yrken jag funderat på, för att undvika all form av pengafixering.

Dock blir ibland lusten för stor för att kunna undgå att kolla medianlönen för veterinärer. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i det (nej. okej. jag förstår.). Vad finner jag inte om det faktum att manliga veterinärer tjänar 50 000 kronor mer än kvinnor om året?

Jag trodde att det hade förändrats. Jag trodde att det inte var på det här viset längre. Jag trodde faktiskt på riktigt att vi i Sverige hade någorlunda jämställdhet, men när inte ens något så fundamentalt som lönen är jämställd, finns det mycket som behöver ändras på.

Jag undrar, varför skulle jag som kvinnlig veterinär tjäna mindre än en manlig?

Är det för att jag kostar så mycket för samhället?

Är det för att jag har en massa östrogen och hormoner och grejer som gör att jag bara kan "mysa" och "gosa" med alla djur istället för att faktiskt medicinera dem som de manliga veterinärerna gör?

Ta bort kvinnligt. Ta bort manligt. Ta fram lika lön.

Tack. Så mycket.

/Hon med så mycket östrogen att hon inte kan sköta sitt jobb ordentligt.

"du säger snäll som vore det något ont"

Minns ni "you say bitch like it's a bad thing?"

Jag minns det. Det var T-shirtmotivet på många unga kvinnors överkroppar under det tidiga 2000-talet, då även jag var tidig i åldern. Jag var väl 12-13, och skulle snart inse det fruktansvärda: att Bamse inte alltid har rätt.

Jag är uppväxt med att godhet är eftersträvansvärt. Ödmjukhet är något att beundra. Att utveckla sympati och empati är något nödvändigt och dessutom fint. Emellertid märkte jag (ironiskt nog när jag var i den mest fragila åldern, den tidiga tonåren) att de här egenskaperna inte är ett dugg eftertraktade i dagens samhälle.

Människorna runt mig spred rykten om varandra, skrattade åt när andra skadade sig och drog sig inte för att ge en skarpa kommentarer såsom "ah, men, skaffa dig ett liv då". När jag diskret påpekade att det kanske inte är det roligaste att skratta åt att en människa trillat och fått hjärnskakning på skolgården fick jag bara höra "sluta vara så trååååkig".

Man skulle vara en bitch. Man skulle ta plats. Man fick inte vara den politiskt korrekta snälla personen som värderade mänskliga rättigheter, såsom att inte bli skrattad åt när man skadar sig.

Är det inte lite så här? Vi ska ha så förbannat mycket attityd, vi ska armbåga oss fram och skita i andra. Snälla personer ska skrattas åt, man ger inte en människa om man kallar henne/honom snäll, man bara konstaterar ett faktum. Att vara brutalt råärlig i alla lägen ("Elin. Du är tråkig och har fula kläder. Hey, I'm just being honest...") och gå bakom folks rygg är däremot något alla accepterar och i många fall uppskattar.

Det här sjukt.

Jag vill fan ha Bamse tillbaka.

Från och med nu tänker jag sträcka på mig så fort någon säger att jag är "politiskt inkorrekt". Det är trots allt något galet fint.

irr

Dagen förflöt långsamt fram, såsom dessa arbetslösa dagar gör. Dock hade jag en plan, ett mål, en mening med dagen: att besöka Vissmålens stall och få den där underbara kicken som bara närvaron av djur kan ge mig.

Efter en irrfärd på en buss runt halva Huskvarna och hela Jönköping hamnade jag på platsen där jag började min färd, något förvirrad. Hur hamnade jag här? Var är stallet?

Min enda slutsats efter dagen är att jag antingen måste acceptera att jag är kass på kollektivtrafik (trots mitt ihärdiga användande av detta färdmedel - när jag inte cyklar) eller ge mig på att hitta stallet igen. Men inte nu. Inte ikväll. Ikväll ska jag lägga mig till sängs med The Summer Without Men och Under Det Rosa Täcket.

Vilken oerhört feministisk läsning jag hänger mig åt, kom jag på nu. Åh, nåväl, inget illa med det. Tvärtom.

oxytocin & varghundar

Så fort jag ser en hund kniper det tag i hjärtat, jag får en oxytocinkick som skulle kunna användas som exempel på hormonöverdos i psykologiböcker och jag måste på riktigt stå och hålla mig för att inte kasta mig på hunden och bara borra ner mitt huvud i dess päls. Ibland fungerar det. För det mesta gör det inte det. Då får jag både trötta hundägare och smutsiga
tassavtryck över hela mig.

Värt det, dock.

Jag längtar tills jag blir lite större, cirka trettiofem något. Då har jag förhoppningsvis både tid och inkomst att kunna skaffa en sådan här:

Siberian Husky. Världens i särklass vackraste hund.

there is more to life than books you know, but not much more

Handen på hjärtat. Jag är studieberoende. Hur pretentiöst är inte det? Vissa sniffar sig höga på diverse stimulansmedel, jag låter min näsa vila över en hel hög med dammiga böcker och blir alldeles yr av bokstäver. Då känns livet meningsfullt. När jag stressar över läxor som alla ska lämnas in och blivit uppskjutna till sista mikrosekund, när jag tänker på minst tio saker samtidigt, skriver tills pennan lämnar ett skrynkligt avtryck i pekfingret och samtidigt funderar på ifall det bästa inte vore att fortsätta så här tills jag pensionerar mig. Det är bara det här jag är van vid. Hur ska jag kunna jobba?

Nej. Vänta. Stopp. Det finns mer. Så mycket mer. Jag vill inte fastna här igen. Jag måste leva. Andas. Engagera mig i mer än mitt studieliv.

Jag har gått ner på halvfart med kemin och njuter nu av att vara färdig med de flesta av mina uppgifter i förtid. Jag ska givetvis plugga, men det blir inte alls samma sak - åtta timmar om dagen - längre. Nu måste jag lugna ner mig. Känna känslan av att kunna leva ett liv utan insändingsuppgifter. Känna att det finns saker som är viktigare, så oändligt mycket viktigare, än att leva med stress som ett gift i kroppen.

Ja. Tack. Bra så. Nu lyssnar jag på Ane Brun och stressar ner. Det kommer ta en stund, men jag kommer tillbaka snart. En stund i taget.

I am not a robot

Jag måste få gnälla lite.

Här väljer man Sveriges jobbigaste, stressigaste, pretentiösaste (struntar i att den böjningen inte finns) gymnasieutbildning för att man tror att man ska komma in på det man vill efteråt. Hårt arbete lönar sig, etc. Men åh, NEJ! Så roligt ska vi inte ha det.

Trots att jag gått IB måste jag nu läsa upp alla tiotusentals ämnen (okej, bara kemi A, kemi B, fysik A & B och matte D) som man missar på IB om man inte är en robot och läser alla de jobbiga ämnena på samma gång. Och jag tror inte på robotar. I alla fall inte på att vara någon själv.
SÅ, nu sitter jag här och läser kemi A, matte C och fysik A på distans på heltid lite om varandra samtidigt för att hinna med allting. Och hamnar i behörighetsgrupp två. Tack för det.

Så, lite råd för alla blivande gymnasieelever:

- Läs en mindre jobbig linje. IB är inte värt det. Du kommer bara missgynnas för allt hårt arbete i slutändan ändå.
- Skolka. Jag hade 98,5 % närvaro, hjälpte det mig ett dugg? Nej.
- Läs alla tråkiga ämnen (fysik A, kemi A, etc) så att du kommer in på allting.
- Kom på vad du vill bli när du är femton-sexton år gammal. Glöm att det kan ta tid att komma på vad man vill i livet. Svenska skolsystemet räknar med att man kan det i högstadiet då man är så omogen att man tycker att FP är ett schysst parti (ja, jag talar om mig själv. och skäms.)

Låter det krångligt?Ja, men det är det Sveriges skolsystem räknar med. Jobbigt för dig och mig som inte visste vad de ville bli när vi var femton. Vi som trodde att allt löste sig bara vi jobbade tillräckligt hårt.

Jag ska ta mig dit

Det finns en nackdel med att veta vad man vill läsa och bli i framtiden. Det är den där saken med att det är en lång väg att gå och svårare att trä sig igenom ett nålsöga än att faktiskt komma in. Men. Jag måste komma in. Måste.
Trots det faktum att jag måste läsa upp kemi A, kemi B, matte C, fysik A, fysik B, matte D. Alla ämnen jag noga undvikt.

Först kunde jag inte för allt i världen komma på vad jag ville göra. Nu finns det inget annat än SLU. Nu finns bara etologi & djurskydd (djursjukskötare också, förvisso, men det är omänskligt höga antagningspoäng...). Allt annat har tappat sin charm, sin glans. Jag vill ägna mig åt djuren.

Alla de yrken jag övervägde innan ter sig nu som opassande för mig. En fånig roll jag försöker finna mig i, en form jag försöker stöpa mig i. Psykolog? Nej, du. Dietist? Absolut inte. Litteraturvetare? Pfft. Det är djuren. Jag antar att vi alla har olika kall i livet (vissas kall är en kaffelatte och suddiga iphonefoton på dagens outfits och försörjning genom produktplacering av olika bantingsmedel, but hey - I'm not judging.) och mitt är djuren.
Jag vill forska om dem, spendera min tid med dem och sköta om dem. Följa tjuvjägare tills de faller ihop av trötthet och ger upp. Bevara arter. Förbättra livs

Snälla SLU, läs detta och förstå att jag måste gå etologi & djurskydd. Det finns inget annat. Jag är obstinat och löjligt målmedveten.

Vissa djur vill man ägna mer tid åt än andra. Den här till exempel, min Alice.

pengachock

I skrivande stund är det inte jag, Elin, som skriver utan min spökskrivare. Jag fick nämligen en chock och flydde min kos när jag insåg att studiemedel för kemi A och matte sammanlagt kommer att kosta cirka elvahundra kronor. Jaha. Tack då. Jag som ogillar dessa ämnen något oerhört.

//Spökskrivaren...

Om ni undgått Firefox AK's senaste album, Color the Trees, av någon anledning måste det göras något åt nu. Enligt min åsikt är det hennes bästa album hittills (och jag har nästan lyssnat sönder If I Were a Melody). Alldeles perfekt melankolisk, medryckande electronica. Lyssna på Heavy With Rain, så förstår du vad jag menar.






PS. Saker kan vara melankoliska och medryckande på samma gång. Jag har provat, det fungerar alldeles utmärkt.

jobb

Jag kan inte förstå riktigt att det är min sista dag på sommarjobbet imorgon. Det känns, precis som när allt tar slut, både melankoliskt och spännande inför nya utmaningar. Låter som världens klyschigaste människa, men si ibland ligger det något även i de mest slitna gamla klyschor. Tillexempelvis den där om att man inte ska ropa hej innan man hoppat över bäcken. Klart man inte ska. Varför i hela världen ska man hoppa över en bäck när man kan promenera över dess stenar?

Nu blir det att söka annat...

veganskt etc

Jag är vegetarian, ganska militant sådan. Såpass militant att något i mig går sönder i tusen bitar när någon säger något klyschigt köttaktigt ("vad saknar du mest? äääälskar kyckling alltså! skulle inte kunna leva utan kyckling etc etc i all oändliget) och jag måste anstränga mig för att inte snäsa något i stil med: ja, men, hur smakar kadavret då?

Därför försökte jag ikväll vara lite vegan, och steka veganska pannkakor till kvällsmat och lunch imorgon. Så att jag kan må bra av att inte stjäla någon kalvs mat, eller någon hönas foster. Men ack då. Pannkakorna misslyckades. De ville inte komma loss från stekpannan, så resultatet blev kladdiga stekpannor och ett gäng varma... degbitar som inte gick att äta. Inte ens med lingonsylt. Jag försökte. Det smakade som varma degbitar... med lingonsylt. Och lunchen imorgon får bli något ihophafsat i sista stund.

Och jag som försöker bli mer vegansk. Nåväl, ett misslyckande mer eller mindre. Tur att bloggen 365 days of breakfast har blivit relativt vegansk, så att jag kan inspireras därifrån.

tre bilder

Jobbar på att få igång min blogg. Nischa mig. Sparka igång den. Ja, ni vet. Nytt koncept - tre bilder inom ett visst område. Den här gången, Berlin. En av de få tyska städer jag besökt längre än en timma. Detta är något av en klyscha, men älskar hur staden fullkomligt andas olika kulturer och historiska händelser. Underbart.

När jag var där första gången var det i en vecka med min skolklass på andra året på gymnasiet, för två år sedan nu. Känns som om det var minst tio år sedan. Vad jag minst mest av resan var all kaotisk sömn på bussen, resan med färja hem då det blåste så mycket på däck att min kjol blåste av (!) och när min vän tappade en sko i vattnet. Den fiskades upp. Var så säker.

Macbeth, utläst

Läste ut Macbeth på min rast på jobbet idag. Har inte läst mycket av Shakespeare innan. Trevligt. Förstod inte så mycket. Nästa bok jag ska läsa ska jag förstå lite mer av. Det är helt klart något av en fördel.

vår och sådant

Vill ha vår.
Igen.
Och igen.
Och igen.
Och... igen.



Är sjukt svensk och bara babblar om årstider hela tiden. Men föddes man i Eksjö, växte upp i Nässjö och bor för närvarande i Jönköping blir man som man blir.
Och alla pratar om att det är sorgligt att sommaren snart är slut.
Inte då.
Då blir det ju bara vår snart igen.



Vårkänslor i augusti, det är jag i ett valnötskal.