örter

I och med att jag nu odlat örter på balkongen, har mitt örtintresse blivit större. Jag har gått ifrån att tycka att de mest luktat gott till att bli fascinerad av vilka effekter man kan få av dem. Låter måhända obscent...
När man tänker efter finns det trots allt ett stort apotek ute i naturen för användning när det behövs. Till exempelvis groblad mot sår och kokt rosmarin som en ansiktsmask. Jag har varit relativt mot natur som läkemedel, men jag undrar nu egentligen varför. Varför skulle en massproducerad grej innehållande en massa kemikalier vara bättre som salva/ansiktsmask/smärtstillande vara bättre mot det som naturen erbjuder?

Oj. Jag har blivit en örtkvinna. Nu kommer jag att gå runt och predika om de fantastiska effekterna av myntate och hallonblad för alla som inte vill höra. Kufiskt.

dog days are over...

När jag klev ut ur Brahesalen på min skola efter ett misslyckat paper 2 i matte hade jag redan tårar i ögonen. Och jag fullkomligt vältrade mig i beskyllningar gentemot mig själv och min omgivning till varför det gick som det gick. Jag lade mig på golvet hemma i lägenheten, stirrade upp i taket och tänkte: nu, nu har jag förstört allt.
Nä. Vänta lite nu. Stopp. Ett misslyckat prov kan omöjligtvis ha förstört något livsavgörande.

Jag tänker på det här med lycka och misslycka och jag tänker på hundar.
En underlig kombination kan tyckas, men jag har en poäng med det här.
Hundar beskrivs ofta som smutsiga, enfaldiga och dumma. Jag vill förklara dem som enkla. En hund är enkel. En hund blir överlycklig av att få en boll kastad till sig, en hund blir lycklig av att få lukta på gräs, en hund blir lycklig av att få ligga i sin husses/mattes knä och bli klappad bakom öronen.
En människa blir lycklig av trehundra högskolepoäng. En människa blir lycklig av en hög lön. En människa blir lycklig av den nyaste bilen av ett trendigt märke.

Förstår ni vart jag är på väg?

Den enkla glädjen som en hund upplever är dessutom långsiktig. Om det är något som inte fungerar, så är det kortsiktig glädje. Man kan kort bli glad av höga betyg, en hög lön och en ny mascara, men sedan tar det slut. Glädjen över att få vara där man älskar och med dem man älskar är däremot långsiktig, och det är den glädjen en hund upplever.

Angående mitt misslyckade matteprov, så är det en kortsiktig misslycka. Det går att rätta till. Hade jag däremot blivit så uppslupen i min kamp att få extremt höga betyg för att få galet höga högskoleprov för att få hög lön och så vidare i all oändlighet till den grad att jag försummat den enkla glädjen, då hade misslyckan aldrig slutat.

Nu är IB över, och nu ska jag hänge mig åt den långsiktiga riktiga lyckan. Den som kommer när man gör saker såsom spenderar tid med dem man tycker om, går en sväng utomhus, tar en simtur i en sjö, läser en bok, doftar på en ört, och så vidare.
Den kortsiktiga lyckan skapad av prestationspress ("hej jag har 240 högskolepoäng vem är du?") och materialism (MÅSTE bara ha en stor fet moped), den lämnar jag bakom mig.

skoltrött

Så. Skoltrött.

Det är för fasen bara tre dagar kvar nu av de här fantastiska prov vars existens pryglat mina dagar, men jag orkar inte plugga mer nu. Mina pluggsessioner klipps korta.

Jag har kommit på en grej som är bra med gymnasiet - jag har blivit rastlös på ett bra sätt. I mina unga tonår klagade jag på brist av aktiviteter och satt mest och slöglodde på Vänner-avsnitt jag sett minst femton gånger. Nu klarar jag max av en timmes TV-tittande per dag, sedan räcker det. Jag är för rastlös. Det är slöseri med tid. Det finns så oerhört mycket annat. Jag tror att det är tack vare den här tidsransoneringen jag fått leka med under gymnasiet. Räkna ut hur mycket man kan lära sig på en timme, hur mycket man kan producera under en eftermiddag för att på så vis hinna med alla deadlines. Då insåg man efter ett tag att om man hinner skriva en halv uppsats på en timme om man är effektiv, är det fruktansvärt slöseri med tid att sitta och titta på TV.

Dessvärre lockar TVn mycket ikväll, nittileaks mot biologiplugg - biologiplugg har ingen chans.

exams-Elin

Jag försöker gå ut så snabbt som möjligt och bara rusa därifrån. Jag är bara här för att tampas med exams. Mina ögon ackompanjeras med några kilo ögongrus samt en suddig syn från alla förbaskade bokstäver som inte riktigt vill komma in i huvudet (eller ut ur huvudet i rättan tid).

Jag trodde inte att exams skulle komma på riktigt. Jag trodde att man alltid skulle prata om det, men att det inte var något som faktiskt kom. Ja, det låter ganska kufiskt, men det blev som en sådan myt vars realism avtar på grund av den skräcken man känner inför den. När den väl kom blev det orealistiskt och nu känns det inte ens särskilt farligt längre. Det är väl inte hela världen. Dessvärre leder detta till några förändringar i mitt beteende:

- Mitt språk kantas av svordomar och småländska.
- Jag sover extremt mycket.
- Jag minns mycket lite.
- Jag isolerar mig en aning. Ta det inte personligt, jag kommer snart tillbaka.
- Jag kan aldrig prata om vad jag skrev om, hur det gick, och så vidare. Jag skriver proven, och sen är de över. Prata med mig om vad som helst, inte exams. Om jag verkar trött och sur är det inte något personligt. Inget är personligt, det är slutprov.

frånvarande närvaro

I och för sig har jag varit på en massa lektioner men inte varit där i huvudet. Suttit med huvudet bland molnen. Jag förundras över hur många lärare som inte reagerat på min kropp som suttit där på platsen utan tillhörande huvud.

ah, well. Man rår inte för att man är en dagdrömmare. I alla fall inte om man inte är folkpartist.


Här brukar mitt huvud vara på biologilektionen. Norrland. Ahhh.

närvarande frånvaro

Men. Vad. Fan. Första gången i mitt liv som jag någonsin hållit med Jan Björklund (I said brrr! It's cold in here! There must be some Björklund in the atmosphere!) om något - att skolk ska synas i betygen.
Nota bene att enda anledning att jag anser detta är för att jag sammanlagt i mitt liv skolkat från cirka tio lektioner och ser med stor bitterhet på de som sover sig genom skolan istället för att gå dit. Det går nog över snart, och jag kommer tillbaka på rätt sida (så långt bort från Björklund, det vill säga).

Just nu håller jag bara med om det, av den enkla anledning att jag gått pliktskyldigt/skenheligt/övermoraliskt till skolan varje dag genom högstadiet och gymnasiet trots begynnande förkylningar, alla former av värk, skilsmässa, stress och så vidare och så vidare till all oändlighet. Jag har gått gråtande till skolan för att ha gympa klockan åtta där man bara blev trakasserad för sitt usla bollsinne, men jag var alltid där. Med tårar som jag envist torkade undan med min vassa ulljacka innan jag klev in i den klaustrofobiskt enorma gympahallen. Därför tycker jag att det ska synas att jag gått in i idrottshallen gråtandes och varit med ändå medan andra hoppat över gympan för att de "var täppta i näsan".

Men. Som sagt. Det går över. Snart blir jag mer mänsklig och mindre... Björklund.

min IB-konfrontation del ett

Har försökt undvika att tala alltför mycket om min utbildning, då de flesta som är en del av den tycks bli väldigt inslutna i den. Man identifierar sig efter den. Drar sjukt lama skämt om den hela tiden. Inte så konstigt då man blir så förbaskat indoktrinerad i det hela rätt tidigt och slipper inte undan. Man får nya uppgifter hela tiden och har fan inte tid att engagera sig utanför skolan.

Ibland känns det som att mitt gymnasieval ledde till ett tillstånd inte helt olikt ett destruktivt förhållande. Jag tänker nu kalla mitt val, IB, för "henne" för att illustrera detta.
"Jag måste se till att hon ger grunden till min identitet. Jag måste ge henne all min vakna uppmärksamhet. Jag måste aldrig låta henne slippa undan mina tankar, någonsin. Jag måste ge henne den odelade uppmärksamhet hon kräver. Jag måste bekräfta att jag tycker om henne. Nej, snälla du, ge mig inte mer nu, låt mig slippa, låt mig få ta en paus. Snälla, sluta dyka upp i alla sammanhang. Åh, jag vill inte mer! Men du är ju min, du är ju den enda... åh, jag stannar väl en stund till. Aj! Jag föll i trappan, jag klev in i en vägg... Nej, det var inte hennes fel. Hon ger mig så mycket."

För en perfektionist som jag är det lätt att detta händer. Alltför lätt. Nu ska vi göra slut, och gå skilda håll. Jag ska slippa din elitism, jag ska slippa din krävande natur. Jag är inte rädd för hur jag ska klara mig utan dig, för baby... Det är inte jag, det är du.
Ett av de fruktansvärd trista internskämt IB-elever inte tycks kunna överleva utan. Med undantag av det här skämtet, för jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag sexton år gammal skrev den.

mugg/kopp

Brukar inte bli materialist (såvida det inte närmar sig jul/födelsedag, men då är materialismen redan såpass spridd att den borde liknas vid en smittsam folksjukdom), men när jag fick syn på den här muggen hade jag lust att simma över till Storbritannien till närmsta bokaffär och införskaffa den.




Min passion till muggar vet inget slut. När jag blir till en äldre kvinna med egna skåp i ett eget kök ska jag ha ett skåp tillägnad bara mina muggar. Där skall Totoro-muggen, Mårran-muggen och Filifjonkan-muggen stå. Jag har en liten mystisk relation till dem också, på det viset att jag bara använder dem vid vissa tillfällen. Mårran använder jag bara till kaffe, när jag känner mig släpig och långsam som denne varelse och behöver en kick. Filifjonkan används bara till te, då te har någon form av lugnande effekt som både behövs att lugna mig och Filifjonkan (som är min själsfrände). Totoro används till lugna, ljuva morgnar då glädjen över en kopp kaffe, te, soyamjölk eller juice inte vet något slut.

labyrint

Vi har alla invanda mönster vi anpassar oss efter. Tankegångar och filosofiska mönster man kan fastna i som en invand labyrint och aldrig ta sig ur. Man kan försöka riva ner buskaget i labyrinten och dra sig ur den vägen, eller försöka backa ur den och samtidigt riva upp sin hud mot de vassa kvistarna.

När man faller är de allra flesta människors första handling därefter att direkt kliva upp. Man har snubblat på en sten, och man rusar genast upp och ställer sig och går vidare, förtretligt hoppandes på att ingen såg det. Det är det mönstret man ofta har när det gäller att trilla, snubbla, famla sig. När det gäller mig, är min första handling att ligga kvar på marken där jag just trillat. Jag ställer mig aldrig upp direkt och borstar av asfaltens damm från mina kläder, ler ursäktande och rusar vidare. Jag ligger kvar och väntar på att något ska hända.

Just den här labyrinten ska jag ut. Jag ska riva mig ur den. Jag ska ställa mig upp. Jag har misslyckats, men jag ska fortsätta kämpa med näbbar och klor och en oerhört stöttande familj. Och jag struntar i det formella, hur det utåt ser ut, jag ska slåss för att det inre ska kännas bra. Och jag ska lyckas. För det finns mer än en väg. Vägen blir kanske längre och slingrigare och svårare, men det struntar i. Det viktigaste är att jag kommer fram.